BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag är för den åtstramning av migrationspolitiken som genomfördes förra året. Hade den inte genomförts hade vid det här laget den sittande rödgröna regeringen fallit, SD hade legat på kanske 30–35 procent och en moderatledd regering hade suttit vid makten som genomfört en långt värre migrationspolitik, samtidigt som välfärdsstaten rullats tillbaka och bäddat för växande segregation och xenofobi.

Men åtstramningen av migrationspolitiken motverkar utan någon som helst tvekan integrationen av nyanlända: Tillfälliga uppehållstillstånd försätter människor i ett tillstånd av djupaste osäkerhet. Det är psykisk tortyr och det försvårar vägen in i samhället. Men 160 000 nyanlända per år skulle också ha skapat en så ofattbar segregation att hela samhället riskerat svänga riktigt långt högerut.

Skammen ligger på EU-nivå. Europa skulle utan vidare, och i ordnade former utan dödliga resor, kunna ta emot många miljoner flyktingar varje år – bara de fördelades hyggligt jämnt mellan länderna och inom länderna. Den stora skammen är en världsdels skam.

Men nu kommer antalet människor som lever underjordiskt, illegalt, utan papper, och som ofta sitter fast i fruktansvärda arbetsförhållanden att öka. Går det att lösa med utvisningar? Nej, givetvis inte. Visserligen kommer säkert fler att letas upp och utvisas när polisen gör razzior i de branscher där man med fog kan misstänka att papperslösa exploateras. Men antalet desperata människor blir fler. Barnfamiljer gråter sig genom nätterna. När jag då och då har mött människor som levt underjordiskt i flera år är det ofta ett slags skuggvarelser jag mött, fråntagna allt hopp genomlever de dagarna i en total känsla av overklighet.

Och så ser det ut i hela västvärlden. Miljoner och åter miljoner människor lever underjordiskt utan papper eller uppehållstillstånd. Många av dem har haft jobb i åratal, men saknar alla sociala försäkringar. Den ökande mängden papperslösa påverkar dessutom ekonomierna i västvärlden. Seriösa företag som accepterar kollektivavtal är förlorare. Fler företag dras in i den svarta ekonomins virvel. Skatteintäkter från den oerhörda arbetsinsats som redan i dag utförs av den illegala arbetskraften går förlorad.

Jag tror att detta i längden aldrig kommer att kunna lösas med större och alltmer kostsamma polisinsatser. Jag tror att Sverige, och i princip alla samhällen i väst, helt enkelt måste anamma idén om återkommande flyktingamnestier. Människor, i synnerhet barnfamiljer, som vistats i ett land i många år och ofta arbetar, borde kollektivt – i klump – helt enkelt då och då beviljas uppehållstillstånd och få sina rättigheter. Och därmed också, vilket lätt glöms, sina skyldigheter mot det samhälle de bor i (betala skatt).

Det finns många nackdelar med oregelbundet återkommande flyktingamnestier. Jag vet det. Fler som får avslag på sin asylansökan kan tänkas bita sig fast i ett förtvivlat hopp om att klara sig vid nästa flyktingamnesti. Hela ansträngningen med att skapa en så kallat rättssäker asylprocess råkar också i viss gungning när den normala rättsprocessen plötsligt upphävs under en amnesti.

Men fördelarna är så mycket större, både för de papperslösa och för de samhällen de lever i. Det är inga småsaker vi talar om. Ett växande antal underjordiskt levande människor förändrar sakta men säkert dagern över ett helt samhälle. Folk vänjer sig vid att rättslösa människor exploateras. Samhällsklimatet blir hårdare.

Det är hög tid att åter börja diskutera idén om flyktingamnesti! Det är en av de få pragmatiska vägar som finns för att hantera frågan.

För Europaunionens del, ja, för alla de länder som ingår i unionen, kvarstår fortfarande skammen. Denna världsdel skulle kunna ta emot miljoner flyktingar årligen och det vore också bra för demografin i Europa.

Jag är inte nyliberal. Jag tror inte på helt fri invandring, men jag tror på en generös flyktingpolitik (därför är det viktigt att nu också slåss för att ”andrummet” blir just de tre år som var tänkt från början). Jag tror också på praktiska, humana lösningar i nästan omöjliga lägen. Flyktingamnesti är en sådan.