Företaget som skickade ut detta är ett barnvaktsbolag. De har gjort sin research, hittat en marknad utan slut och vet vad de ska peka på. Det är det välkända medelklassbegreppet vardagspusslet, även kallat livspusslet, som de siktar in sig på. De vet att jag är mitt i det pusslet. Och att jag med största sannolikhet inte lyckas lägga det. 

Det är ganska lätt att ta fram kriterierna. Arbetare. Privat sektor. Kvinna. Ensamstående. Två barn. Den ekvationen går inte ihop för någon. Här behövs det hjälp att lägga pussel. Och jag är långt ifrån ensam om att behöva den hjälpen. En kollega tvingades vabba för en tid sedan för att det inte fanns någon som kunde rycka in när han skulle arbeta. Fler exempel finns, till oändlighet.

Utan att ens bry mig minsta lilla om att rabbla siffror: nästan vem som helst vet att det finns för få förskolor som har öppet på vad som benämns som obekväma tider. Alltså våra tider, en massa arbetares tider. En massa människors normala arbetstider. 

Barnvaktsbolaget i fråga har lösningen. Flexibla tjänster med flexibla barnvakter med flexibla tider. Och ”med RUT-avdraget blir det nästan lika billigt som att betala någon direkt i handen – men mycket bättre”, skriver de. Men så bra då.

Tillåt mig kräkas lite här mitt i pusslandet. Borde jag ens behöva betala, RUT-avdrag eller ej, för att mina barn ska ha någon att vara med medan jag arbetar? Är det privata kapitalintressen som ska ha som uppgift att hjälpa mig att få mitt arbetsliv att gå ihop?

För senast jag kollade betalar jag en skatt. Uppenbarligen för lite. Eller? Vi har uppenbarligen råd att skeppa ut skattestålar till den nya välfärdsmarknadens bolag. Alltså de som sitter och trycker i olika skatteparadis medan de funderar på att konkursa sina verksamheter. Varför har vi inte råd att fixa det här? 

Är inte jag och alla andra arbetare fullvärdiga samhällsmedborgare? Ska vi inte kunna arbeta? Vi är förvisade till släktingar, vänner och bekanta som kan ställa upp och vara med våra barn när vi arbetar. Vi känner paniken och ångesten över arbetspass som närmar sig som blir omöjliga att arbeta med hänvisning till det här förbannade pusslet. 

Här är grejen. Den här frågan är långt ifrån bara en fråga om barnen. Den handlar lika mycket eller till och med mer om oss, vuxna, föräldrar, som arbetar alla andra tider än nio till fem. Vi är många. Se oss. Ge oss. Förskoleverksamhet som alla andra. 

Och kalla det inte ”nattis” som om det vore något annorlunda. Det är det inte. Verksamheten i fråga heter förskola. Att den sedan bedrivs på tider som samhället strukturellt sett inte erkänner som normala struntar vi i. Verksamheten heter så för att dess funktion är att vara förberedande för skola. Vad den inte är, är barnförvaring. Eller nattbarnförvaring.

Vi behöver inte glättiga pusselreklamutskick från barnvaktsbolag. Vi vill inte göra RUT-avdrag. Vi vill inte jaga mamma, pappa, brorsan, syrran, farmor, farfar, morfar, mormor, polaren och så vidare varenda gång vi ska arbeta, har barn hemma, och samhället erbjuder oss noll och ingenting. 

Hade vi inte haft den förskoleverksamhet vi har i dag hade väldigt många fått sluta arbeta. Fixa nu så att den omfattar alla. Det är det vi har politiker till. Och skattesedeln. 

Eller ska vi bara sluta arbeta i stället?