Hur administreras den polarisering som nu hemsöker hela världen? Ibland tänker jag att missbruket av själva språket bär del i skulden. Att leva i en ständig flodvåg, rent av waterboarding av propaganda och reklam, och låtsas som om det är normalt, utan att vi själva tar reda på vad det egentligen gör med oss är utarmande. Amerikanerna är snart lika polariserade som de var inför inbördeskriget på 1860-talet. För att förenkla: republikaner och demokrater lever i varsin berättelse om USA, de bryr sig föga om ”sanningen” utan söker sig till sina ikoner, olika slags celebriteter, tv-ankare hos Fox News, komiker eller allmänkändisar med ”cred”, som bekräftar deras egen världsbild. Som David Foster Wallace skrev: ”En av de stora religionerna idag är celebrity.”
Från utsidan undrar vi hur israelerna kan återvälja Benjamin Netanyahu som premiärminister – han signalerar bara en tröstlös fortsättning på förtrycket av palestinierna – men inser att så många israeler lever i en propagandabubbla och föredrar att leva i den. Ungefär som de ryssar, som hyllar Vladimir Putin trots att han liksom Netanyahu lämnar allt övrigt att önska när det gäller ledarskap för en bättre värld, framför allt deras egen. På nätet, som både israeler och ryssar och amerikaner har tillgång till, kan man med en smula energi och urvalsförmåga ta reda på vad som faktiskt händer. Men det hjälper inte. De vill inte veta. De väljer propagandabubbellivet. Jag är fascinerad: Vad säger detta om människan?
Det värsta exemplet på språkets kapitulation inför säljspråkets makt är Benjamin Netanyahus valpropaganda, där han, för att bli vald utlovade noll lösning på palestiniernas outsägliga lidande och utpekade sina egna arabiska medborgare som ett hot – i vanligt tal grov rasism. Efteråt, när han valts, tog han tillbaka och det verkar som om världen accepterar att man får säga vad som helst bara man ”vinner”. Demokratins död?
Via tv och nätet kan hela världen betrakta hur den enda procenten lever, de rika och berömda, enprocentarna, som äger lika mycket som resten av mänskligheten sammantagen, de som av medier de själva styr framställs som förverkligare av världens mest eftersträvansvärda livsstil. De som utpekar de resterande 99 procenten som förlorare, losers vars livsmening bör vara att bli rika som dem, i en outhärdlig sörja av propaganda och reklam – trots att vi kan se att de ”rika och berömda” i oroande antal begår seriesjälvmord av överdoser, frosseri eller som viljeakt, från Elvis Presley, Jan Stenbeck, Kurt Cobain till Amy Winehouse och hundratals till. Det reklamspråk vi är inbäddade i berättar varje minut för oss att vi och våra liv, våra utseenden, hem och bilar och så vidare inte duger, men att produkten har lösningen. Också den politiska propagandan gödslas av missnöje: var missnöjd med sakernas tillstånd. Och välj sedan oss istället! De med hjälp av sådan propaganda valda blir sedan roten till nytt missnöje. De höll inte vad de lovade! Polarisering och propaganda är politikens och stormediernas livsluft, missnöjet med oss själva reklamens. Och deras språk har tagit makten över det globala språkrummet.
Innerst inne vet de flesta att vi inte kan fortsätta såhär, att livsmålet rikedom för alla skulle skynda på inte planetens, men homo sapiens undergång. Att det finns andra, helt ljuvliga livsmål är tabu i reklam, stormedier och på nätet, eftersom de finansieras av just reklam. De låtsas inte om att den som konsumerar och äger minst är den verkliga hjälten. De har snott vårt språk och vi gör (ännu) inte motstånd. Och alla lever vi i den propagandabubbla, som tonar ner klimathotet och låtsas att vi kan fortsätta som vanligt, eftersom allt annat är kontraproduktivt mot kapitalism, återval av partier och tillväxt. Som en recensent skrev om Samuel Becketts pjäs Slutmål: ”Tiden är verkligen över. Nu spelar vi att den fortsätter.”
I celebrityreligionen ”kallar man till presskonferens på Facebook för att tala om vad man ätit till frukost” och selfies har gjort alla till sin egen paparazzi – var och en sin egen kändis. Hur kul är det? Hur länge?
Vetenskapen mäter inte längre våra skallar – inte på utsidan – men numera ständigt på insidan. Hjärnexperter talar om för oss vilka vi är istället för utopister, mormödrar, tänkare, författare, ljugarbänken, filosofer, poeter. Jag ”tror” vare sig på forskare eller celebriteter som livsguider. Jag tror att människan är kapabel till otroligt mycket mer, om hon fritt tillåts skapa berättelsen om levandet och livet och att allehanda experters utlåtanden låser fast oss vid en statisk uppfattning om oss själva, som gagnar makten. Vi är inte bara hjärnvågor, vi är så oändligt mycket mer om vi bara vågar. Inte så få av mina unga vänner är numera försedda med en ”diagnos”. En av de människor jag tyckt mest om, som berikade livet för varenda människa som kom i hennes närhet, diagnostiserades som tidvis psykotisk, proppades, mot sin vilja, full av vetenskapens läkemedel och tog en dag sitt liv. Hon kallade oss, det glömmer jag aldrig, för normopater, de enda ”arbetslinjen” och kapitalet behöver för att driva livet på jorden som en industri. De andra utmönstras, sådär som man på löpande bandet för undan felaktiga produkter. Också sådana diagnoser, som Yuval Noah Harari påpekar i sin underhållande bok Sapiens, är mänskliga påhitt, berättelser. Vem satte upp normopaten som skapelsens krona? Och varför?
Vi vet att vi lever i berättelser, men ett språk som inte ens försöker söka sanningen har tillskansat sig herraväldet. Några som inte älskar oss och bara vill vinst dränker oss i språkmissbruk. Dags att återerövra orden. För det behövs inga vapen, bara civilkurage.
PS: Waterboarding betyder skendränkning.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret? Här kan du teckna en prenumeration.
