Tröstat efter övergrepp, konfronterat förövare, slutit sig kring sin medsyster för att skydda henne, gjort andra kvinnors övergrepp begripliga, tagit upp kampen mot patriarkala strypsnaror och fortsatt kämpa där föregående generations kvinnor slutat.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Kvinnor bär varann, ser varann och stöttar varann när samhället sviker. Det är kollektiv kamp när den är som vackrast.

När män sviker, till förmån för andra mäns kamratskap. När männen i våra liv väljer grabbarna, väljer den goda stämningen, eller väljer karriärmöjligheten framför att backa sina så kallade systrar.

Jag vet att det har sagts, jag vet att detta inte är nyheter. I alla fall inte för kvinnor.

Men detta verkar vara första gången som män i min närhet börjar reflektera över hur snabbt deras lojaliteter villkoras, börjar gräva i egna mönster, eller erinra sig vänners påståenden om ”det där galna exet”.

På det sättet är #metoo en revolution, som förhoppningsvis räcker längre än hashtagens livslängd.

Med kampanjen har vi kvinnor kunnat säga högt det vi tidigare bara sagt sinsemellan, i trygga rum. Nu skiter vi i vem som såras, vems fasad som rivs ner och vilka historier som måste skrivas om offentligt.

Den där snubben som var den goda feministen i våra tonår, den där relationen som såg perfekt ut på ytan men som krävde vår självkänsla som offer. 

Jag kan inte tänka mig något mänskligare sätt att levandegöra existens, att verifiera för en annan varelse att den personen inte lider ensam än att säga till den ”jag såg inte då men jag ser det nu”.

De senaste veckornas vrede har vällt fram i offentligheten. Vi har berättat om övergrepp i barndomen, namngett våra förövare, fått säga att vi inte glömt och aldrig förlåter. Ni män har uttryckt förvåning, chock och ibland en oro över att rättssäkerhet och allmänna rättsprinciper hotas. Att alla dessa övergrepp sker och skett inför era ögon, begåtts av era vänner och ägt rum på era företagsfester, krogrundor och klassresor verkar inte ha varit lika värt er indignation.

De senaste veckorna har varit fulla av sorg och trauman. Men en tisdagkväll i slutet av november begav jag mig mot Stadsparken i Lund, på en öppen inbjudan från en kvinna som på Facebook bjudit in till löpskola för nybörjare. Jag kunde inte tacka nej så jag cyklade dit med skräckblandad förtjusning.

Tillsammans med en grupp kvinnor i olika åldrar och kroppsformer skulle jag få träna min löpteknik. Initiativtagarens instruktion var glädjefylld, peppig och tillåtande. Uppmaningar om att vara snäll mot sig själv, att inte tänka på hur snabbt man sprang eller såg ut. Att springa för sin egen skull och prata med varann under tiden och vi gjorde just det. Jag lufsade runt med trettio andra kvinnor (och två män) i en dimmig park, i hällregn. Vi pratade om allt ifrån skador till #metoo, pratade om systerskap och omgivningens krav. Gladdes åt möjligheten att få göra något för vår egen skull och lovade varann att ses igen på samma plats om en vecka. Otvunget, bejakande och solidariskt.

Jag önskar männen i mitt liv förmågan att en vacker dag kunna göra detsamma.