Två frågor inställer sig: Hur kommer vi att minnas Löfven och vad vill vi se nu?

Jag hade förmånen att få umgås helt privat med Stefan Löfven en kväll för några år sedan, vi hade varandra ”till bordet” under en middag och pratade så pass förtroligt som man nu gör under sådana sammanhang. Stefan berättade en del om sin uppväxt som fosterhemsplacerad, vi talade om hans intresse för musik, om mina böcker – och så vidare. När några glas vin slunkit ner försökte jag leda in samtalet på politik och fiskade bland annat efter lite regeringsskvaller. En minister hade nyligen gjort ett kontroversiellt utspel och jag försökte få Stefan att sätta ord på hur sådant känns för honom, på riktigt. Då blev han genast statsminister Löfven och svarade: Jag recenserar inte mina kollegor.

Jag tänker att det är en av de kvalitéer som sätter tonen på hans eftermäle: Trygg och lojal. Även i de mest informella sammanhang.

Och visst har det varit en inspiration att ha en svetsare som statsminister och partiordförande, som förkroppsligat arbetarklassens intelligens och förmåga.

Men vad åstadkom han?

Han har inte varit visionär. Han har tillåtit sin finansminster, tills pandemin tvingade fram något annat, att föra Europas kanske stramaste ekonomiska politik. Han har inte gjort avtryck i vår tids ödesfråga: klimatet. Och han har blivit den S-ledare som kompromissat allra mest åt höger.

Att han och partiet gjort det kan inte bara förklaras av det komplicerade parlamentariska läget. Det borde ha varit möjligt med ett januariavtal där de liberala partierna fått mindre inflytande, där vi som väljare hade kunnat känna: Socialdemokratin under Löfven är måhända kompromissvillig, men det finns gränser. I stället blev det V som fick dra de röda linjer som borde sitta i ryggmärgen på varje socialdemokrat: rör inte arbetsrätten och släpp inte loss marknadshyrorna.

Och så har vi flyktingfrågan. Så sent som förra veckan upprepade han mantrat om att vi aldrig ska ha tillbaka ”2015” det år som kommit att kallas en flyktingkris, vilket det faktiskt aldrig var. I själva verket vet vi att vårt flyktingmottagande det året gynnade ekonomin, att det faktiskt inte på något sätt förklarar gängkriminaliteten – vilket SD så gärna förvrider debatten till – och att landet fick hundratusentalls nya invånare, många unga, som under lång tid kommer att vara nödvändiga på svensk arbetsmarknad.

Ändå har jag gillat Löfven. När andra hävdat att han är retoriskt tråkig har jag i stället känt: Han är sig själv. Och det är bra!

Nu väntar vi på ett besked från kronprinsessan: Kommer Magdalena Andersson att tacka ja till att axla manteln står hon i princip ohotad. Att hon har kompetensen och erfarenheten är ju liksom självklart – men är hon kvinna nog att föra upp de gröna vänstervisionerna på den politiska agendan? Än har vi inte sett det, men mitt svar är ändå: Kanske. Jag utesluter åtminstone inte möjligheten, även om det rent krasst är ett önsketänkande. När jag intervjuade förre LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och frågade vilka allierade han har i S-ledningen när det kommer till vänstergirar, svarade han faktiskt: ”Magdalena Andersson, hon har den underbara kombinationen av att vara tokradikal och ansvarsfull.”