Efter #metoo hände något. Vi såg bland annat uppropet #intedinhora, som berättade om just utsattheten för de som befinner sig i prostitution, övergreppen och våldet. Uppropet krävde en skärpt sexköpslag och att personer i prostitution erkänns som brottsoffer och ges det stöd som kommer med en brottsofferstatus. Ett stärkt offerperspektiv med andra ord. Vågar man andas sådant efter decennier av nyliberal retorik som sätter likhetstecken mellan offer och svaghet, passivitet och hjälplöshet?

Efter #metoo och #intedinhora dröjer berättelserna kvar och de kräver sin plats. Flera instagramkonton har startats där mestadels kvinnor, i prostitution eller med erfarenhet av prostitution, berättar om sin verklighet och den är mörk

Vi kan lyssna på Merly Åsbogård, som driver instagramkontot Viskansviol och som har erfarenhet av både att säljas under hot och tvång och att hitta sina egna vägar in i prostitutionen. På sidan 26–30 hittar du en lång intervju med henne.

Vi kan lyssna på den unga kille som gästpostade på Instagramkontot Intedinhora för en tid sedan, som berättade om sex mot ersättning som självskada, något som kom in i hans liv när han var tolv år.

Vi kan lyssna på den här veckans gästpostare på @Intedinhora, som berättar om livet som transkvinna inom prostitution. Hon berättar att hon som tolvåring fick 50 meddelanden med förfrågningar om att sälja sex när hon registrerade sig på ett forum för hbtqia-personer.

Vi kan lyssna på den kvinna i 30-årsåldern som också gästpostade på samma konto, som berättade om en bransch som blivit betydligt hårdare. ”Det handlar inte längre om ett snabbt knull som många äldre vittnat om att det var förr utan om att kunna leverera en ”dröm” till torskarna. Spela flickvän i flera timmar och genomföra porrfilmsfantasier. Våldsamma inslag, analsex, kränkningar och annat är typ standard”, skriver hon.

Eller kontot Prostituerad_less som under rubriken ”Sexköp är övergrepp”, bland annat lägger upp de meddelanden hon får av sexköpare. En som meddelar att för 4 000 så kommer han inte sluta även om hon gråter. Det finns många fler som vittnar om prostitutionens mörker, konton som prostitutionens_verklighet eller modiga personer som Daniella Skönborg som berättat om sin resa både i Veckorevyn och i Uppdrag granskning. Personer som genom sina berättelser gör ett jättejobb med att bryta stigmat och släppa skammen.

Lyssna på berättelserna och gå sedan till siffrorna. Exempelvis den amerikanska psykologen och forskaren Melissa Farley, känd för sin forskning om människohandel och sexuellt utnyttjande. Hon har gjort en studie i nio länder där hon intervjuade 854 personer som var eller nyligen hade varit i prostitution. Hon fann att:

71 procent hade utsatts för fysiskt våld.

63 procent hade utsatts för våldtäkt.

89 procent uppgav att de ville ta sig ur livet i prostitution, men inte hittade andra sätt att försörja sig på.

75 procent hade varit hemlösa någon gång i sitt liv.

68 procent hade symptom på posttraumatisk stress.

Ett jobb bland andra? När statistiken ser ut så, vilka historier torde vara vanligast? De rosenskimrande eller de som berättar om utsatthet och exploatering? Lisa Magnussons eget lyssnande har visat sig vara väl selektivt. I en ledartext i höstas citerade hon ur en utredning hur medlemmar ur en organisation som vill avskaffa sexköpslagen berättade att de kände sig omyndigförklarade, men hon utelämnade personer ur en annan organisation, Prostituerades revansch i samhället, som vittnade om att de kände sig stärkta av sexköpslagen. Varför bara lyssna på den ena berättelsen?

Detta påtalades i en replik av initiativtagarna bakom #intedinhora, Gabriella och Amanda. Kampanjens upprop och krav på stärkt sexköpslag hade då ännu inte publicerats.

”Vi längtar efter att bli lyssnade på”, avslutade de sin replik.

Frågan är om de som säger ”lyssna på sexarbetarna” kommer att lyssna på dessa röster och låta dem ta plats.
 

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.