Vi har såklart ingen aning om ifall vi lever inför ett sammanbrott eller tvärtom en skärpning. Jag brukar undra hur framtiden kommer att beskriva denna djupt omvälvande tid. Det finns egentligen ingen att ”fråga”, ingen uppskattad auktoritet, visionär eller idéspruta som majoriteten av människor sätter sin tillit till. Tvärtom, polariseringen mellan människor i demokratier, skendemokratier, religioner och enpartistater verkar värre än någonsin. Man slåss om de olika ”berättelserna” om nuet – och om framtiden.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vem kan man lita på? Svaret verkar vara ”ingen”. Alla som tillåts dominera offentligheten misstänks för att ha en egen agenda vars slutmål är antingen makt eller rikedom eller båda: politiker, bankdirektörer, kändisar, journalister, finansfolk, förkunnare av den rätta läran, liksom vetenskaparna och så vidare.

Jag tänker mig att vår tid påminner om tiden efter Charles Darwins bok Om arternas uppkomst, 1859, när hans vetenskapliga upptäckter om evolutionen tog död på skapelseberättelsen och den kristna guden, den auktoritet som miljontals människor levt under i nästan tvåtusen år. Men patriarkatet, som förtrycker både män och kvinnor, levde vidare med hjälp av oändlig filosofisk, politisk och vetenskaplig mansplaining – upphöjda män, Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Jean-Paul Sartre, Winston Churchill och så vidare med sina groupies, som berättade för oss vilka vi är.

Det är denna auktoritetstro och dess problemformulering, beskrivningen av oss människor, som nu håller på att smulas sönder, tack vare feminismen och dess lärjunge; identitetspolitiken, som skrämmer vettet ur alla slags gamla makthavare, en tid i klass med när gud försvann. Vad ska vi nu tro på? Vilka ska vi lita på?

Senaste tiden har jag läst mycket om gamla Aten, upplysningen och återupptäckten av de gamla tänkarna, à la Platon och Aristoteles och minst hundra till efter medeltiden, ett slags eufori bland författare och intellektuella, som pågick fram till andra världskriget. De hade hittat en ersättning för gud, de längtade tillbaka. Själv känner jag en stigande tomhet under läsandet; i allt detta, ofta storslagna, finns det ingenting för kvinnor att längta tillbaka till, hela dyrkandet av antiken är dyrkandet av de upphöjda männen. Slaven och kvinnan räknas inte. Och jag tänkte: Det som också skiljer kvinnor från män är att vi i den skrivna världshistorien inte har någon tid att längta tillbaka till; det är bara framtiden som är/skulle kunna bli vår kontinent och vårt tidevarv, liksom ”slavens”. Och framtiden ligger höljd i dunkel.

Demokratin, det minst dåliga styrelseskick människan hittat på, är i kris. Det, kommer framtiden att berätta, beror på att råkapitalismen tagit makten över demokratin, något etablerade politiker inte vill erkänna. De samlar sig i mitten och hela mediesystemet, som också är i kris, förmår inte längre ”berätta världen”.

Vad händer egentligen i Sydamerika? Är det kapitalet som undergräver vänsterregeringar eller är vänstern verkligen så oduglig som det påstås?

I Europa fungerar inte den populära och fredliga vänstern. Syriza i Grekland behandlas som en lydkoloni av EU, trots att de har noll skuld till det iråkade läget. I Spanien har hela politiken gått i stå därför att det nya vänsterpartiet Podemos vann stort, men inte tillräckligt stort. Betraktat utifrån ser det ut som om mäktiga krafter till varje pris vill mota bort vänstern och ge kapitalet mandat att härja fritt. I länder som av historiska skäl är skeptiska mot vad som påstods vara vänster – Ryssland, Ungern och Polen – har man funnit att demokrati inte heller är något vidare och valt politiker som steg för steg nedmonterar demokratin.

Storbritannien ska rösta om att hoppa av från EU, knappast på grund av demokratiunderskottet, som upprör många i resten av Europa, utan för att slippa immigranter. Om det blir ja till avhopp från EU undrar jag vad UK ska ta sig till om Donald Trump blir president i USA – ännu en antidemokrat, som är populär därför att han utlovar kamp mot immigranter och mänskliga rättigheter. Det är Storbritanniens ”speciella förhållande” till USA som alltid givit dem så hög svansföring, men vem vill ha ett förhållande med Donald Trump? Och i Filippinerna har man valt en president som utlovat massmord på kriminella. 

Den mediechef som jag litat mest på i Europa, brittiska Guardians förre chefredaktör Alan Rusbridger, som skulle ha blivit styrelseordförande, har hoppat av hela projektet och nu undrar jag och många med mig vart Guardian är på väg. Vem ska man nu lita på?

Vad vi behöver är ett demokratiskt uppvaknande, demokrati har alltför länge varit ett allt tommare honnörsord. Och så borde feminismen kavla upp ärmarna, sluta inbördes fred i de olika länderna och go global, börja samarbeta globalt. ”Det förflutna kan vi inte göra om, men framtiden” lyder ett feministiskt slagord. Och nu är tiden kommen för en stark rörelse, som har förankring i vartenda land på jorden att ta sig an den framtiden.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.