Det var en av de allra hetaste dagarna och jag väntade på en buss som var försenad på en öde ändhållplats. Solen täcktes av grå molnslöjor; en sådan hetta utan en synlig sol är på något sätt oroande. Och plötsligt drabbades jag av melankoli över Robin Williams självmord och över tillståndet i världen.

Det finns en scen i Döda poeters sällskap som jag aldrig kan få nog av: när snobbskoleeleverna som svikit sin älskade lärare samlar mod och kliver upp på bänkarna, mot den allsmäktige rektorns hotande protester och tar avsked av Robin Williams/läraren och visar att de förstått vad han förmedlat genom att kalla honom ”oh captain, my captain” vilket poeten Walt Whitman kallade Abraham Lincoln i en dikt.

Nu har Robin Williams sällat sig till de döda poeterna och de döda artisterna, alla de urbegåvade som uppnått vad denna tidsanda anser vara själva livsmålet: berömmelse, pengar, priser och dyrkan. Alla de fantastiskt framgångsrika men dödade för egen hand eller av droger. De är förstås bara toppen av ett isberg. Mer än fyra om dagen begår självmord i vårt land.

Melankolin på ändhållplatsen kom sig också av att jag snart läst ut Peter Weiss bok Motståndets estetik, en roman av enorma proportioner. Den handlar om en tid som inte är helt olik vår: 1930- och 40-talen i Tyskland, Spanien, Frankrike och Sverige. Hur göra motstånd mot de förgörande krafterna fascism, fundamentalism, stalinism, kapitalism, vapenindustri och maktarrogans som genom århundraden offrat människorna för egen vinning och egenmakt?

Jag kom från en helt fantastisk sejour på en skärgårdsö med människor jag älskar – kräftor, sol, vänskap, fest. Men där på ändhållplatsen kastade sig klyftorna i världen över mig: Medan vi festar drunknar medmänniskor i Medelhavet på flykt undan fasaväckande krigshandlingar och fascismen i ny kostym försöker få de ”lyckade” att hata jordens fördömda, att stänga dem ute och låta dem gå under, medan vi fortsätter att festa och konsumera.

Peter Weiss skriver mycket om den av mig avhållna poeten och författaren Karin Boye, som han – det vill säga huvudpersonen i boken – förde långa samtal med åren innan hon tog sitt liv 1941. Hon hade egna problem, hon hade kommit ut som lesbisk i en tid när det var ett stort vågspel. Allra mest tyngdes hon av tillståndet i världen. Hon hade varit entusiastisk vänstersocialist, men efter ett besök i Sovjetunionen på 1920-talet tappade hon tron, inte på socialismen utan på Sovjet.

Och hon bar på en skam. 1932 hade hon befunnit sig i Berlin och besökt ett nationalsocialistiskt massmöte i Sportpalast och lyssnat till Adolf Hitlers eggande paroller. Och när det hänryckta människohavet jublande höjde sina högerarmar i underkastelsens Hitlerhälsning gjorde hon det också. Ett kort ögonblick hade hon trott att det handlade om de undertrycktas revolt. Och det kunde hon sedan aldrig förlåta sig själv. Långt före 1940 hade hon genomskådat och insett ”allt” om nazismen och tanken att hon, i kanske bara några minuter, låtit sig ryckas med av denna fasansfulla ideologi fick henne att avsky sig själv. 

Den Karin Boye tyckte mest om i Weiss roman är huvudpersonens judiska mamma, som gått in i total apati efter att redan 1940 ha förstått vad som var på väg att hända under sin flykt undan nazismen. När jag läser dessa avsnitt tänker jag på de apatiska flyktingbarnen, att Weiss långt innan vi benämnt dem beskriver en vuxen kvinna som drabbats av samma apati och att vi har en ”kultur” som haft mage att ifrågasätta dessa marterade barn. Att många hela tiden vill misstänkliggöra flyktingar, tiggare och apatiska barn som varande kverulanter för att slippa ansvaret för våra medmänniskor. Vad betyder det? Att vi vill festa och konsumera ifred, ostörda av de andras fasor?

Min tanke är att man då och då måste få duka under för tidens fasor – så hemska är de – slaktandet i Syrien, IS vansinniga mördande i islams namn, kaoset i Libyen och Irak, militärdårarna i Egypten, IS och Boko Harams kidnappningar av kvinnor – som hela den globala feministiska rörelsen nu borde ägna sig åt i namn av feminismen – mördandet i Gaza, lidandet i Kongo, propagandaspelet kring Ukraina. Man måste få bryta ihop, för att sedan resa sig och gå vidare, inte supa, springa maraton eller droga sig för att slippa. Inte kräva att tiggeri förbjuds för att slippa bli påmind, inte lämna de andra i sticket. För om vi gör det kommer vi att förvandlas till människor som vi egentligen inte vill ha att göra med.

Där på ändhållplatsen i hettan gav jag efter för en stunds total sorg som motsvarar, tänker jag, läget i världen. Men det skulle aldrig falla mig in att ge upp, jag tror bara att man inte får skygga för vad som händer, inte låta bli att sörja.

Jag piggade upp mig med Karin Boyes rader ”Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”. Och när hon skrev det menade hon inte självmord. Inte förneka, utan stirra mörkret i ögonen och stirra ut det. 

Om Robin Williams sa en av de sörjande att han förmådde sprida glädje till alla, bara inte till sig själv. Detsamma gäller Karin Boye. Hon spred hopp, och menade det, men till slut kunde hon inte trösta sig själv.

Och äntligen kom bussen.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.