En övervägande majoritet av befolkningen tycker att det är politikens ansvar att lösa bostadsbristen, och nästan lika många oavsett egen boendeform tycker att det är hyresrätter som det i första hand behöver byggas mer av. Bostadssituationen är en katastrof, och ännu värre om du har en vanlig eller låg lön. Politiken har idag inga svar på var din undersköterska eller lokalvårdare ska bo – de får bara lösa det. Så ser det ut när samhället ger upp, highfivear hyresvärdarna och struntar i alla som måste bo.

I veckan hände något unikt. SVT ägnade en hel timme primetime-tv till att debattera bostadspolitik. Medverkade gjorde bostadsminister Johan Danielsson, Elisabeth Svantesson (M), arkitekten Gert Wingårdh, fastighetsmiljardären Ola Serneke, CUF:s förbundsordförande Réka Tolnai, sparekonomen Shoka Åhrman, hyresgästen Jennifer Pope och undertecknad. Det blev en bra debatt, om än lite hetsig och hoppig. Och på flera sätt var den talande för det politiska samtalet om bostäder och hur vi bor.

Trots att det finns tydliga konfliktlinjer, olika intressen som vägs mot varandra och en hel del tydliga fiender och aktörer blir diskussionen nästan alltid bredare till att handla om flummigare frågor som privatmoral. Har du personligen verkligen gjort precis allt för att, i det trasiga systemet vi har idag, skaffa dig en bra bostadssituation? Om svaret är något annat än ett resolut ja förtjänar du på något sätt den otrygghet du hamnat i.

Det är en politik för dem som tror att tur och en hög inkomst är flit, att solskenshistorier är allmängiltiga och att systemet mer eller mindre funkar eller åtminstone inte borde förändras. Man kan låtsas som att man tar frågan på allvar och undvika frågan om bostaden som en rättighet, om skenande levnadskostnader och effekterna av ett samhälle som alltid vrider ur det allra sista ur sina medborgare. 

För att parafrasera en folkpartistisk major säger jag att bostadsmarknaden har två problem. Det finns inga bostäder, och för mycket marknad.

Det är sant att partierna just nu vet bättre än att gå till val på att införa marknadshyror och göra det mycket dyrare för folk att bo. Inte för att marknadsfundamentalisterna inte gillar tanken utan för att det är dålig pr mitt i samhällsdebatten om ökade levnadskostnader, och för att väljarna själva hatar förslaget. Men det finns andra starka politiska aktörer som fortfarande driver linjen att du betalar för lite av din inkomst till hyresvärden. En är Svenskt Näringsliv, som officiellt står bakom att införa obegränsade hyror i hela beståndet. Deras lobbying och inflytande ska inte underskattas. Skälet till den hyresgästfientliga positioneringen grundas så klart inte i någon allmän god vilja att lösa bostadskaoset. Det handlar om att redan rika hyresvärdar och byggherrar ska tjäna ännu mer, och att värdet på fastigheterna som man investerat i ska skjuta i höjden. För dem är det bra business om ett deltidsarbetande butiksbiträde vräks och en it-konsult flyttar in. Du går inte till salladsdisken för att köpa chips och du går inte till Svenskt Näringsliv för omtanke eller välvilja.

Det finns också frågor där regeringen med ett pennstreck kan göra livet tryggare för rätt mycket folk samtidigt. En sådan är att stoppa ombildningar av allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter, ett unikt självskadebeteende som eldar på bostadsbristen för alla som inte är rika eller kan ta miljonlån. För alla de med vanliga inkomster alltså. Hundratusentals hyresrätter har ombildats sedan millennieskiftet, och på flera håll har man ombildat långt fler lägenheter än vad man har byggt och fyllt på systemet med.

I Stockholm ligger antalet hyresrätter på ett nettominus på cirka 75 000 lägenheter om du jämför antalet ombildningar med hur mycket som har byggts under perioden år 2000-2019. Det innebär alltså att ombildningskaoset i Stockholm har kostat stadens nuvarande och framtida hyresgäster 75 000 fler tillgängliga hyresrätter. Samma matematik, om än inte lika drastisk, gäller i flera storstadskommuner.  Det är på flera sätt en dålig grej att hundratusentals lägenheter lämnar marknaden för den enda boendeform som är tillgänglig för stora delar av befolkningen.

Men det finns både hopp och vilja. Runt om i landet rasar striden om boendet, om hyrorna, hotellifieringen, renoveringar, och maktbalansen mellan de längst ner och de högst upp. De med normala inkomster börjar känna av samma press som låginkomsttagare har känt länge, och man hittar gemensamma intressen. Det sociala trycket ökar och när det är tillräckligt högt kan inte politiken värja sig längre.