VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Det som är intressant är vad Socialdemokraterna kan göra för att vinna förtroende hos en större andel av väljarna än man har gjort i de senaste valen, för att skapa grund för en regering som åtminstone inte är renodlat höger. För de enkelspåriga blir svaret att partiet ska gå till vänster eller höger. Som om Vänsterpartiets 5,7 procent eller Liberalernas 5,4 procent i förra valet är tecken på att dessa partier har svaren som folkflertalet söker.
Den politik som Socialdemokraterna ska möta väljarna med är varken mer eller mindre än det partikongressen fattat beslut om. Men man måste göra det högt och tydligt. Kongressens politiska riktlinjer måste formuleras som skarpa reformförslag med tillhörande finansiering.
Problemet med Socialdemokraternas strategi både inför förra valet och under mandatperioden har varit att man inte velat tala ur skägget och säga vad det är man vill. Hur man vill att samhället ska se ut om man får möjlighet att genomföra sin politik.
Rädslan för att stöta sig med väljare gör att man blir ointressant. Inför förra valet vågade man exempelvis inte ta en diskussion om vilka skatter som krävs för att utveckla välfärden. Att protestera mot varje jobbskatteavdrag, men sedan acceptera dem i efterhand gör att man blir otydlig. Pengar är inte allt. Men man kan inte föra socialdemokratisk politik med borgerlig budget.
I stället har man hållit inne med de egna målsättningarna för att öka förhandlingsutrymmet. Om Vänsterpartiet vill ha alternativ ett och Socialdemokraterna vill ha alternativ två har utgångsbudet varit alternativ tre för att slutresultatet ska hamna så nära tvåan som möjligt. För det är ju ingen som på allvar tror att Vänsterpartiet behövde vrida om armen på partiet med sju av tio kommunstyrelseordförande för att kommunerna skulle få dela på tio välfärdsmiljarder? Men samtidigt blir det oklart vad socialdemokratin vill.
De 20 Almedalsmiljarder som Magdalena Andersson lovade till välfärden under nästa mandatperiod är givetvis viktiga. Men det är pengar som behövs för att bevara dagens nivåer, det räcker inte för att utveckla välfärden. Likadant med de 7 polismiljarder Stefan Löfven lovade i samband med sitt sommartal. De täpper till gropar i den befintliga vägen. Och det fångar Socialdemokraternas dilemma. Man lappar och lagar, men man bygger inte vidare. Detta trots att det stod att ”Svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas” på både Löfvens och Anderssons talarstolar.
Det är dags för Socialdemokraterna att släppa sargen. Det är möjligt att man lyckas skrapa ihop 30 procent för tredje valet i rad. Men man samlar inte ens de väljarna bara för att man kan regera under svåra majoritetsförhållanden. Man gör det inte heller genom att vara en mer slipad förhandlare än Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Väljare attraheras av konkreta idéer om hur man vill utveckla samhället. Det är möjligt att det inte räcker ända fram. Kanske kommer det att bildas någon form av högerregering även om Socialdemokraterna växer till 40 procent? Kanske blir det bara 25 procent, men en socialdemokratiskt ledd mittenregering? Det är omöjligt att sia om ett år innan valet.
Men Socialdemokraterna brukar säga att man går till val på egen hand för att samla stöd för en socialdemokratisk politik och regering. Det är dags att satsa allt på ett bräde, spela med öppna kort och gå till val på ett program om hur man vill bygga det socialdemokratiska samhället. Man måste våga för att vinna. Sedan kan man förhandla, kompromissa och kohandla utifrån valresultatet.
