Garderobsmonstret är ett flertydigt begrepp. Monstret är det oanvända, onödiga och oetiska plagget. Uttrycket pekar på det många av oss redan vet: att vår klädkonsumtion är ohållbar, att vi måste göra oss fria från den. Men hur?

Om man närmar sig det individuella ansvaret blir det snabbt dålig stämning och motstånd i stil med “det är systemet som ska ställa om, inte individen”. Men det är ingen motsättning: individen och systemet är inte två separata enheter utan koppling till varandra.  

Systemet är sjukt, om det råder inget tvivel. Klädkedjor överproducerar plagg och presenterar dagligen mängder av nyheter i butiker och webbshoppar. Kläderna är långt billigare än vad de borde vara: de låga priserna är möjliga endast för att kvaliteten är låg och produktionen oetisk. 

Många av oss är beredda att konsumera mindre för att minska klimatpåverkan – åtminstone i teorin. I Naturskyddsföreningens rapport uppger hela 73 procent att de kan tänka sig att köpa mindre textil. Men många har ändå svårt att avstå: vi har ett så kallat värdehandlingsgap. 

Och det är trots allt inte så konstigt att människor väljer att köpa nytt när det är betydligt billigare än att laga plagget, och när trenderna rör sig så fort.  Vi är trots allt bara människor: flock- och vanedjur. Dessutom söker vi kickar. Ett nytt plagg är en billig – och accepterad – sådan.

Man vill inte gå miste om något, inte hamna på efterkälken.

I helgen hörde jag ett radioinslag där en tonårstjej berättade om sin inställning till minskad skärmtid. Det vore skönt, sa hon, men bara om alla gjorde det. Man vill inte gå miste om något, inte hamna på efterkälken.

Samma sak gäller förstås kläder. Man vill passa in, ha det alla andra har. Just därför kan man inte avfärda individens ansvar, eller hellre: individens makt. Tänk om normen var något annat än att köpa 25 nya plagg per år; tänk om vi tillsammans bestämde oss för att slå oss fria från monstret i garderoben.

Det är klart att jag vill vakna till nyheten att klimatminister Romina Pourmokhtari (L) beslutat om billigare reparationer, skärpta krav på arbetsvillkor för klädkedjorna, förbud mot överproduktion av kläder – sådana saker.

Men jag har svårt att se att det kommer att hända. Regeringen tycks kroniskt ointresserad av den typen av insatser – något av de första man gjorde efter tillträdet var att höja momsen på reparationer. 

Politiken handlar just nu om att skydda en sak, och det är inte klimatet. Det är ekonomin. När regeringen pratar om köpkraft måste vi visa motståndskraft. Och den enda sortens motstånd som fungerar på kapitalet är minskad efterfrågan: vi måste bli ointresserade av den ohållbara produkt de har att erbjuda. 

Vi kan vänta på att systemet räddar oss, eller så sätter vi press på systemet.

Jag tänker inte försöka påverka med hjälp av skuldbeläggande, snarare genom kunskap. Som att ett plagg bör ha en livslängd på cirka 15 år och klara 270 användningar – men att en t-shirt i dag används i snitt 30 gånger (och de billigaste plaggen så lite som sju gånger). Eller att ynka en procent av våra kläder återvinns och blir nya plagg. 

Vi kan vänta på att systemet räddar oss, eller så sätter vi press på systemet: till exempel genom att sluta lägga våra pengar i klädföretagens händer. En förändring är oundviklig, och den kommer inte bli enklare av att vi skjuter den framför oss.

Ja, det kan kännas svårt när det känns som om alla andra fortsätter i samma hjulspår. Men i bästa fall får förändringen ringar på vattnet. I värsta fall har du några monster färre i garderoben. Det är på inget sätt en uppoffring, tvärtom – det är en befrielse.