BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Forskaren Thomas Sommer-Houdeville har nyligen lagt fram sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet om det våldsamma resultatet av den nyliberala drömmen om Irak. Han kallar det för den mest brutala nyliberala omstruktureringen av ett land någonsin. I exemplet Irak blir det plågsamt tydligt hur mycket våld som krävs för att påtvinga ett land en ekonomisk politik som är så extremt impopulär i breda folklager.

Här kanske en vaken läsare tycker att jag borde göra en åtskillnad mellan liberalism och nyliberalism. Men jag tänker inte göra det i den här texten. Helt enkelt för att en sådan skillnad, under en lång tid nu, varit väldigt svår att hitta. Den form liberalismen tagit de senaste decennierna har varit marknadsfundamentalistisk. Den har vägletts av tankar om självreglerande marknader som för kapitalet dit det bäst behövs och som sätter fart på tillväxten, om minskade offentliga sektorer och privatiserade offentliga företag. Och framför allt stater som inte lägger sig i. Läs: minskat politiskt inflytande. Statens roll i liberalismen är att skydda marknadsmekanismerna som sådana, snarare än att skydda medborgarna från dessa mekanismers destruktiva sidor. Sådant som välfärdsstater har hållit på med. Vart tog socialliberalerna vägen? Många av de gamla liberalerna har givetvis vänt sig både ett och två gånger i sina gravar i ljuset av hur dagens liberaler, som säger sig slå vakt om individen, istället slår vakt om marknadsmekanismer – på människors bekostnad. (Och i exemplet Irak så kan ju också sägas att om Liberalerna, då Folkpartiet, haft makten i Sverige 2003, hade vi deltagit i den folkrättsvidriga invasionen.) 

Ingen har ännu skrivit liberalismens svarta bok. Kanske kom Naomi Klein närmast med sin tegelsten ”Chockdoktrinen”, från 2007. I boken gör hon kopplingen mellan nyliberal ekonomisk politik och våld och tvång tydlig. Sida upp och sida ner visar hon hur nyliberala reformer drivits igenom med hjälp av våld och tortyr, som i Pinochets Chile, genom tvång, som i IMF:s strukturanpassningsprogram eller under rådande undantagstillstånd.

Ett kapitel i liberalismens svarta bok skulle förstås ägnas åt den globala finanskrisen, den efterföljande eurokrisen och de enorma sociala kostnader som följt på dem. Alla som förlorat sina hem, sin försörjning. Alla som tvingats ut i prostitution, självmorden som ökat. 

Ett annat kapitel skulle handla om den nyfascism vi ser omkring oss just nu, i Europa och i USA. Dagens ekonomiska marknadsliberalism har skapat den. Den nyliberala vägen som den enda vägen för ekonomisk politik skapar ett politiskt tomrum där politikerna inte längre har makt över ekonomin. En ekonomi som skapar allt större ojämlikheter som politiken inte längre kan fixa. I sådana lägen väcks motrörelser, varav en är auktoritär och vi ser den i land efter land. Det är den utvecklingen som i USA i höstas och Frankrike denna helg lämnat väljarna att rösta på sjukdomen  eller symptomet – nyliberalismen eller nyfascismen. En slogan dansar runt i sociala medier: Macron 2017=Le Pen 2022. En slogan som likt en tickande tidsinställd bomb ställer frågan: Emmanuel Macron ser ut att vinna, men vad händer i nästa val om inget görs för att hejda den samtida liberalismens massiva överföringar av makt från folk till marknader? Om inget hejdar den samtida liberalismens skapande av maktlöshet?

Liberalismen, i den marknadsfundamentalistiska form den haft i västvärlden de senaste decennierna, har inneburit enorma mänskliga kostnader. Du hittar dem i den ständigt pågående webbräkningen Iraq bodycount ochi statistiken över Greklands självmord, men också bland hatbrottssiffrorna till följd av den växande högerextremismen. Det är dags att börja sammanställningen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.