Vissa saker vågar ingen riktigt tala om i det här landet.
Nej det handlar inte om invandrings- och flyktingpolitik som en del försöker propagera. Jag syftar snarare på hur vi på allvar ska lösa klimatkrisen.
Vi människor har kört jorden så hårt att av planetens nio gränser håller fyra på att överskridas nu. Det är en grupp forskare från bland annat Stockholm Resilience Centre som har räknat ut att om vi människor ska kunna fortsätta leva på den här planeten så måste vi agera omedelbart. De gränser som forskarna talar om är klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, förändrad markanvändning och förändrade biogeokemiska flöden av kväve och fosfor.
Såhär håller det på. Nya tunga siffror och rapporter dyker upp med jämna mellanrum. Miljönyheterna flashar till i medierna. Sedan lägger vi det som vi just läst, hört och sett på hyllan och låter det samla damm. En del av oss gör det av ren och skär hopplöshet: man vet inte riktigt vad man ska göra. Panta burkar, äta vegetarisk och cykla till jobbet känns bra i själen och för stunden men våra små handlingar måste stöttas av större politik för att det verkligen ska göra skillnad.
Problemet är att det är just här det alltid tar tvärstopp. För banne den som yppar det minsta lilla förslag som på något sätt skulle rucka på vår bekvämlighet. Eller ”vår” kanske inte är en riktigt korrekt definition. Det är knappast så att alla har råd eller möjlighet att spendera vintern i Thailand och möta våren i Paris, äga stora hus och köra dyra bilar. Den livsstilen är snarare kopplad till människor med större inkomster.
Högerpolitiker brukar hävda att om bara folk får mer pengar i plånboken så kommer människor att välja ekologiskt och konsumera mer grönt. Men forskning visar det motsatta. ”Så fort människor får det bättre och kommer upp i medelklassen vill de köra bil och konsumerar bättre mat, vilket betyder mer animalier” sa Christel Cederberg, professor på Chalmers, till SVT Nyheter. Den västerländska dieten – med en ökande köttkonsumtion – utgör ett hot mot klimatet.
Vi måste minska ner köttätandet till hälften om marken ska räcka för att producera kött åt fler människor i framtiden, menar Cederberg.
Frågan är alltså hur vi ska klara av att lösa klimatkrisen och fördela mat och resurser jämlikt? Framförallt hur ska vi kunna diskutera utmaningarna, testa idéer, diskutera öppet och frispråkigt utan att riskera att få en stämpel med Pol Pot i pannan? Eller kopplas samman med ”kommunismens brott”?
I författaren Dan Jönssons bok Kontinentaldrift är det just detta som uttrycks så befriande. Han skriver att den som ifrågasätter kapitalismen inte kommer undan frågan om vilket som i så fall skulle kunna vara alternativet. Och de som försvarar kapitalismen envisas med att peka på Sovjetunionen som beviset för att ”jämlikhetens ideal en gång för alla leder till ett omänskligt samhälle”.
Sedan kommunismens sammanbrott har de ideologiska diskussionerna om en alternativ gemensam framtid varit nästintill obefintliga. Men man behöver inte vara särskilt radikal för att inse att något måste prioriteras om. Det räcker att läsa forskarrapporterna.
Författaren och journalisten David Jonstad föreslog för några år sedan att vi skulle införa personliga utsläppsrätter. Det innebär att man ransonerar koldioxid och delar utsläppsrätter jämnt mellan alla människor på jorden.
Varje person kan göra vad hen vill med sin kvot. Det intressanta med förslaget var kanske inte just idén i sig, även om jag sympatiserar filosofiskt med tanken. Det kanske mest intressanta som Jonstad framförde var vikten av jämlikhet. Vi människor är mer benägna att leva återhållsamt och avstå från miljöbovarna om vi vet att grannen också gör det.
Varför ska jag ändra mitt sätt att leva när alla andra i min omgivning skiter i miljön?
Att det är svårt att prata om de här sakerna hänger antagligen ihop det som Fredric Jameson lär ha sagt en gång i tiden: Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa sig kapitalismens undergång.
