Att julen kommer i slutet av året får väl ses som en ironisk twist på den evighetssyssla som är kvinnors hemarbete. Först lägger kvinnor i snitt flera timmar i veckan mer på hushållsarbete än män under hela året, sedan avslutas året med en fest som lägger sten på börda för redan trötta ryggar. 

Det går sakta, det här med jämställdheten. Det spelar ingen roll att vi snart säger hej till 2016, när dagarna innan det ändå fyllts av kvinnor som lagar mat, ordnar, diskar, dukar, tröstar barn, fixar och donar. Vi har inte kommit så himla långt som vi vill inbilla oss.

I de fem timmar oavlönade hemarbete som kvinnor utför mer än män varje vecka ingår inte den absolut största delen: ansvaret. Det spelar mindre roll vem som lagar maten och mer roll vem som planerar matlistor och matsäckar. Det är mindre viktigt vem som klipper gräset och mer viktigt vem som planerar semestern. Det är där den stora ojämställdheten ligger. Och där ligger vi ohjälpligt efter.

Det går för sakta. Det blir inte bättre i den takt det borde. Kvinnors psykiska ohälsa ökar och generationen som trodde att de skulle klara av att fixa ett jämställt hemmaliv har blivit bittra när de inser att det inte blir av bara för att man bestämt sig. Det går för sakta.

Så vad är lösningen då? Tja, som alltid: att vi gör det tillsammans. Om kvinnor kollektivt skulle sluta ta det största ansvaret för det som rör hem och barn så skulle gympakläder visserligen kanske glömmas och julbordet kanske inte bli lika bra och semestern inte lika välplanerad. Men om vi skulle göra det ihop, samtidigt, så skulle det inte gå lika lätt att skuldbelägga oss när det blir fel. Och till sist skulle männen ta sin del av ansvaret. Men så länge vi inte gör det ihop finns det alltför starka normer och strukturer som lägger ansvaret på oss. När förskoleutflykten glöms bort och det är mamman som får skulden. När hemmet inte är städat till jul och det är kvinnan som förväntas skämmas. Såklart inte i alla enskilda fall, men på det stora hela. Och dessa normer och förväntningar formar oss så att vi som skulle bli annorlunda, vi som skulle leva jämställt, vi står där och blickar förvirrat ut över julbordet och undrar hur det blev såhär.

Men tills den gemensamma protesten kommer får vi göra små minirevolutioner själva. Sitta kvar efter julbordet och inte plocka med disken. Inte ens tänka på julklappar till andra än de vi absolut måste ordna till. Läsa en bok den där vackra sommardagen istället för att ordna en badutflykt. Det kanske blir förvirrade samtal från lärare eller sura släktingar eller ett sämre julbord, men då får vi ta ett djupt andetag och tänka att det måste vara värt det. Tills den dagen kommer då vi gör det allihop på en gång får det vara värt att det blir obekvämt. För annars kommer även våra barn en dag stå där sönderstressade strax före jul och undra: ”Hur hamnade jag här, jag också?”