BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att det går så långt att folk tvingas säga upp sig visar hur illa det faktiskt är ställt med arbetsvillkoren inom vården.
Hur kan det se ut så här, hur kan detta bara fortsätta? Varför ska just vården erbjuda så dåliga arbetsvillkor så att folk inte längre orkar med jobbet?
Det som har kommit att kallas för vårdkrisen visar på en allmän misstro mot att de som faktiskt arbetar kan sitt arbete. Att sjuksystrarna, som har en lång universitetsutbildning, vet vad de gör och att de därför är experter på att vårda sjuka. Det verkar vara en allt för provocerande tanke att de som kan sitt jobb borde få styra över hur det jobbet ska planeras. Om de som ska jobba säger att schemaläggningar och arbetstider inte funkar, då har de troligen rätt. Det borde vara självklart att lita på att sjuksystrarna är de som kan patientsäkerhet bäst.
Historiskt sett har kvinnors omvårdande yrken setts som ett kall, någonting som görs av altruism och som självuppoffring. Åsa Andersson har skrivit en avhandling som handlar om hur synen på sjuksköterskeyrket har förändrats. På 1800-talet fanns det en stark tanke om att sjuksköterska var något som man blev av plikt, på grund av ett slags kall från gud. Denna kalltanke kom att förändras av sjuksköterskepionjären Florence Nightingale, som menade att kallet var någonting personligt, ett engagemang för sjukvården. Det finns en slags dubbelhet i detta: å ena sidan kan kallet göra yrket framstår som någonting ädelt och fint, å andra sidan som någonting där arbetet är en belöning i sig.
Tanken om kallet kom att ifrågasättas under 1900-talet, i och med den allmänna sektors expansion. Sjuksköterskeyrket kom att allt mer betraktas som ett vanligt jobb. Idén om att sjuksköterskeyrket innebär ett slags kall kom dock att återupplivas i slutet på 1900-talet. En offentlig sektor i kris, ett minskat antal personal och försämringar verkade passa in på idealet om självuppoffring.
Åsa Andersson diskuterar spänningen mellan vårdkvalitet och egenintresse hos sjuksköterskor. Att bilden av sjuksköterskeyrket fortfarande präglas av en slags altruism. Det finns en idé om att sjuksköterskor inte har rätt att kräva ”för mycket” eftersom det i deras händer vilar liv. När landstingsledningen i Uppsala kallar uppsägningen för ”en otillåten stridsåtgärd” kan man börja fundera på vad arbetsköparna egentligen förväntar sig. Det verkar onekligen som om de tänker att kallet att vara sjuksyster ska innebära evig trohet oavsett villkor.
Men patienterna och sjuksystrarna har ett uppenbart gemensamt intresse: en fungerande sjukvård. Självklart kan en sådan bara uppnås med rimliga arbetsvillkor. En bra lön och bra arbetstider är knappast en lyx eller någonting som det borde vara möjligt att snåla in på. Sjuksköterskornas arbete är världens viktigaste, det är dem som vi alla förr eller senare kommer att behöva. Deras yrke får gärna betraktas som ädelt och fint, men det ska absolut inte betyda att sjuksköterska ska arbeta under dåliga arbetsvillkor.
Att sjuksköterskor tvingas säga upp sig ett tecken en ohållbar arbetsmiljö, någonting som måste tas på allvar och åtgärdas.
De dåliga arbetsvillkoren är inte hållbara. Det är en kris skapad av ledningar som verkar förvänta sig att folk som arbetar ska stå ut med försämringar. Det, om något, är en fara för patienter.
