Han är alltså inte pensionär, han är i min ålder, den där litet äldre mannen kunde ha varit jag, i ett annat liv, men i samma samhälle. Jag ser efter honom. Nej, jag hade ingen tanke om att kalla honom för hjälte där han skyndade iväg med sin hund. Antagligen skulle han ha blivit förbannad. Och det med rätta: När det börjar talas om hjältar vet man att något vanligtvis är fel med ett helt system. Ve det land som behöver hjältar, utbrast redan Bertold Brecht.    

Äldreomsorgen – både den på särskilda boenden och den i hemtjänsten – har visat sig vara det stora haveriet i kampen mot covid-19.

”Som läkare på akuten har jag allt skydd, i hemtjänsten har de inget. När akutläkaren Katrin Hruska iförd full skyddsmundering stegade in hemma hos en misstänkt coronasjuk häromdagen möttes hon av hemtjänstpersonal. Kvinnan från hemtjänsten hade varken munskydd, visir, handskar eller plastförkläde. Hon hade inte ens arbetskläder”, skrev läkaren Fanny Nilsson häromdagen i Aftonbladet. Just den kvinnan från hemtjänsten visade sig till och med vara gravid.

Svensk sjukvård är hårt ansträngd, men det ser ut som om den trots allt kan klara de svåra utmaningarna, även om inget ännu är säkert. Men att det blev just äldreomsorgen som till en början liksom helt glömdes bort under denna pandemi är tyvärr inte förvånande.

När mer än en kvarts miljon svenskar – mest kvinnor – jobbar i äldreomsorgen och när samtidigt de äldre-äldre utgör den främsta riskgruppen för smittan tycker man ju att detta kollektiv borde ha varit fullt synligt för alla inblandade och särskilt för dem, inte minst Folkhälsomyndigheten, som är satta att bedöma risker. Jag tycker Folkhälsomyndigheten har agerat bra under denna epidemi. Men äldreomsorgens belägenhet hade man där sannolikt ingen riktig koll på, trots att det är en avgörande aspekt på just folkhälsan.  

Varför blev denna kvarts miljon arbetare inom äldreomsorgen inte sedda redan från början?

Frågan är inte svår att besvara. Dessa anställda utgör dem med de lägsta lönerna, de sämsta anställningsvillkoren, den lägsta utbildningen och äldreomsorgen är dessutom ett av de områden som formligen trasats sönder av privatiseringar och därför antagligen blivit svårare att effektivt påverka i folkhälsofrågor. Det är lättare att få en kommunal arbetsgivare att handla rätt än hundra privata.

Samtidigt är det kommunerna som ansvarar för verksamheterna och allt som kommunerna ansvarar för tenderar att bli mindre uppmärksammade i den allmänna debatten än det som staten ansvarar för. Kommunal är det medlemsmässigt största facket men har betydligt mindre inflytande än vad förbundet borde ha. Privatiseringen av välfärden har ovanpå det försvårat inte bara koordineringen av krisinsatser utan också den fackliga styrkan och därmed den samhällsröst som hundratusentals välfärdsarbetare rätteligen borde ha.

Även före denna pandemi stod äldreomsorgen inför kraftiga nedskärningar runtom i landet. För något år sedan lanserades undersköterskeupproret, med demonstrationer på flera håll i landet och uppvaktande av socialministern. Tidigare har vi sett förskoleuppror och mängder av utredningar från Kommunal och från forskare om en välfärd som går på knäna. Men – i stort sett förgäves.

Visst, vi har ett klassamhälle som helst inte vill tala om dem som sliter hårdast för sämst löner – men ändå: Detta direkta förnekande av de problem som finns inom all slags omsorgsverksamhet är ändå fullständigt häpnadsväckande och har varit det år efter år så länge jag kan minnas. Detta förnekande av problemen vittnar om ett samhälle som mist förmågan att se till det gemensamma bästa.

Världen över, så också i Sverige, är det arbetarklassen som får ta de hårdaste smällarna under coronasmittan. Och det i dubbel mening: Få arbetaryrken kan skötas hemifrån och därmed löper arbetare också större risk att dra på sig sjukdomen. I de länder, särskilt utvecklingsländerna, där utegångsförbud införs, slås nu å andra sidan miljoner liv i spillror när fattiga daglönare mister sin inkomst därför att de inte alls kan gå till jobbet.

Pandemier slår hårdast mot folk längst ner på klasstegen.

Om någon tvivlat på att klassfrågor längre har någon relevans – och det är det många som gjort och gör – så kan man bara hoppas på att de nu inser hur relevanta och livsavgörande de är. Och när de samverkar med könsorättvisor förvärras problemen än mer.

Coronan berättar mycket om våra samhällen. Det är dags att lyssna.