Risken är också att det kan bli en utdragen process, om ett sådant steg tas kan man nog räkna med en hel del överklaganden, till exempel till EU-domstolen.

Vän av ordning och vän av rättvisa vill givetvis inte ge de stora skolkoncernerna ett enda öre, de har ju skaffat sig sina vinster via våra egna inbetalda skattmedel. Men i praktiken skulle det säkerligen bli tunga skadeståndsprocesser.

Jag tror att vi nått en punkt där detta, en radikal skrotning av hela friskolesystemet, måste bli den paroll som de rödgröna bör driva framöver. Det är bra komiskt, men på den här punkten är jag till och med ense med en annan ganska förtvivlad friskolekritiker, nämligen Expressens tidigare politiska redaktör Anna Dahlberg, som numera blivit statssekreterare hos regeringen (hon har efterträtt en viss PM Nilsson). Jag blev riktigt glad när jag såg att Anna Dahlberg i en ledare faktiskt hävdat följande:

”Den långsiktigt bästa lösningen vore antagligen att släcka ner det svenska skolexperimentet en gång för alla och ta den skadeståndskostnad det skulle medföra. Men ingen regering oavsett partifärg verkar vara beredd att överväga den lösningen.”

Kommer hon att framhärda i den ståndpunkten även som statssekreterare?

I vart fall har det genom åren mer och mer retat mig att varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet och väl ännu mindre Miljöpartiet, riktigt vågar sjunga ut i den här frågan som ju är helt avgörande för det svenska samhällets framtid. Friskolor och fritt skolval ska vara kvar, heter det alltid i sista hand med skräckslagen darr på rösten när S pressas och rätt mycket även när V pressas. I praktiken har det inneburit att friskolefrågan aldrig riktigt exploderar, trots att väljarna i gemen är väldigt kritiska till skolmarknaden som den ser ut och vars like inte finns någonstans i omvärlden. Och de åtgärder som lanseras mot alla problemen petar i marginalen eller skulle bara drastiskt öka kostnaderna för att övervaka en marknad som inte fungerar annat än som vinstmaskin.

Nu har det ändå inträffat att den ekonomiska eliten på allvar börjat oroa sig för den betygsinflation som råder i det svenska skolsystemet. Handelshögskolans rektor funderar på att rödflagga vissa skolor och även att börja med antagningsprov istället för att gå på de glädjebetyg som eleverna har. Rektorn kan nämligen inte längre lita på att de där betygen stämmer. Betygsinflationen får ju flera effekter. Den moraliska är att någon med sämre kunskaper får utbildningsplatsen istället för den som rättmätigt borde ha den. Men det blir också konsekvenser för hela samhället: Eliterna börjar oroa sig för att utbildningssystemet inte längre genererar den kompetens som ett modernt samhälle behöver. Och glöm inte, för landets lärare innebär detta att betygen riskerar att bli – eller redan har blivit – ett led i en skolas marknadsföring och inte ett kvitto på tillägnade kunskaper att själva tilltron till lärarna sjunker.

Goda betyg har på den rådande skolmarknaden blivit en vara som används för att locka till sig elever. Vilken idiot som helst inser naturligtvis att det är skolmarknaden och konkurrensens om råvaran, de mest lönsamma eleverna, som är det drivande elementet i den processen. Även kommunala skolor dras in i marknadslogiken, om än i långt mindre omfattning.

Det går inte längre att dutta hit och dit i skolfrågan. De stora skolkoncernerna fortsätter att göra miljardvinster samtidigt som den rådande marknadslogiken fortsätter att leda till ökad segregation och glädjebetyg. Skolkoncernerna, liksom hela den växande välfärdskapitalismen, utövar dessutom sedan länge en allt större makt över den politiska debatten. Att stoppa friskolebranschen håller helt enkelt på att bli en existentiell fråga för vänstern och arbetarrörelsen.

Nu har vi ett läge där kritik allt oftare hörs också inom borgerligheten, trots att det bär den emot. De närmaste åren lär det nog komma något slags högerreformistiskt program för att hejda de värst lysande avarterna i branschen. Men var så säker: Grundprincipen vill ingen av dem rucka på. Valfrihet på en marknad är kungsordet för varje borgare, kosta vad det kosta vill för hela samhället.

Situationen är därmed sådan att de rödgröna partierna måste våga gå till roten med hela problemet: Att skolan blivit en marknad. Om det skulle kosta 20 eller 30 miljarder i skadestånd att bli av med hela denna böldpest i det svenska utbildningsystemet, då menar jag att det är värt det.