Vad är demokrati? Om man ska tolka agerandet hos den socialdemokratiska kommunledningen i Umeå är det att medborgare går till valurnorna en gång var fjärde år, för att sedan lämna politikerna ifred med att fatta beslut efter eget gottfinnande. För när medborgare har fräckheten att knacka på dörren till stadshuset, eller att störa friden i kommunfullmäktige för att påpeka att Socialdemokraterna bryter mot egna vallöften, så tycks de folkvalda närmast tagna på sängen. De hanterar situationen ömsom genom att helt ignorera den kritik som har förts fram, ömsom genom att explodera i paranoida utfall om ”desinformation” och ”politikerförakt”.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Vi börjar bli många som har erfarit Socialdemokraternas förhållningssätt till medborgerligt engagemang. Just nu pågår en våg av konflikter gällande stadsomvandlingen i Umeå med belåning, rivningar, nybyggnationer och privatiseringar av tidigare offentliga fastigheter. Protesterna mot rivningen av Apberget, utförsäljningen av Scharinska och flytten av stadsbiblioteket tillhör väl de tydligaste exemplen. En annan våg av konflikter gäller mer klassiska välfärdsfrågor som skolan och allmännyttan. Jag tänker närmast på nätverket för bevarandet av byskolorna i Bodbyn, Bullmark och Botsmark, Föräldranätverket som verkar för minskade barngrupper i förskolan och Folkinitiativet som samlar namn för en lokal folkomröstning efter den omtvistade utförsäljningen av 1 600 allmännyttiga hyresrätter. Sammantaget torde det handla om tusentals Umebor som har stångat sina huvuden blodiga mot den mur av tjurskallig arrogans som har mött dem.
Ur demokratisk synpunkt är detta mycket allvarligt. När folkvalda systematiskt vägrar svara på insändare och debattartiklar som i fallet med Bostaden-affären, undanhåller offentliga handlingar från allmänheten som i fallet med besluten om skolan i Bullmark, eller avfärdar kritik som lobbyverksamhet från en högljudd minoritet – som i fallet då kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg viftade undan Föräldranätverket – då undergräver man själva grundförutsättningen för en levande demokrati: livskraftiga folkrörelser.
Det behövs krafter utanför de beslutande organen som bevakar, följer och granskar beslutsprocesser. För att kunna göra det krävs förstås möjligheter att ta del av planer och beslutsunderlag. Men inte nog med det: det krävs också lite god vilja hos de folkvalda. Det måste finnas ett intresse att möta människor, inte bara för att ta en Instagrambild där man gör tummen upp och tackar för ett ”bra möte” och en ”spänstig diskussion”, utan där man faktiskt tar de människor man möter och det de säger på allvar. Kort sagt: det måste finnas en beredskap att lyssna, ändra sig och, när man har gått för långt, be om ursäkt. Den strategi av tigande och misstänkliggörande som Socialdemokraterna ägnar sig åt i dag är en form av utmattningskrig där engagemanget och tron på politisk förändring riskerar att övergå i uppgivenhet och cynism.
Jag tillhör de som har slutat tro på att de ledande politikerna i Umeå kommun självmant kommer att bidra till att bryta med denna kultur. En framkomligare väg är att alla vi som delar erfarenheten av maktens arrogans går samman och för en diskussion om vilka förändringar som måste till för att kommunen ska gå från att kväva till att främja medborgerligt inflytande. Till att börja med skulle det kunna handla om avgångskrav på de folkvalda som har förbrukat sitt förtroende. Om vi skulle lyckas samla de tusentals Umeåbor som Socialdemokraternas ledning har lyckats reta upp under de senaste åren så har den kommande valrörelsen potential att bli den intressantaste på mycket länge.
