Läs också: Ledarbloggen: Segerfeldts värsta tweets

”Svensk ekonomi på väg in i högkonjunktur” – det ropar Konjunkturinstitutet ut inför julen. Och därmed öppnar sig en möjlighet som är större än den varit på årtionden för en annan och ny politik de kommande åren. Det är naturligtvis, som institutet konstaterar, det stora flyktingmottagandet som gjort att de offentliga utgifterna ökar, vilket krasst uttryckt fungerar som en välbehövlig stimulansåtgärd. Flyktingmottagandet blev till slut den faktor som sprängde utgiftstak och budgetdisciplin. Och även om flyktingmottagandet nu minskar har Sverige tagit emot ofantligt många fler på flykt än något annat europeiskt land i modern tid (det verkar som om en ilsken vänster lätt glömmer detta oerhörda faktum; den är rentav lite storsvensk i sin obegränsade tilltro till förmågan hos en tiomiljoners nationalstat). Visserligen kommer BNP per capita framöver att minska kraftigt och arbetslösheten öka igen när flyktingarna räknas in i arbetskraften. Men trots det öppnar sig här en möjlighet att fånga ögonblicket för den sittande regeringen.

Och det är bråttom. Regeringen har i princip nästa år på sig att fånga det där ögonblicket. Sedan är det försent eller i alla fall långt svårare. Nästa år måste bli startskottet – i vårproposition och höstbudget – för något som kunde beskrivas som en Ny giv. Den svenska statsskulden är låg och utrymmet stort för ett ganska dramatiskt lyft i svenskt samhällsliv. Ekonomin kan under några år stimuleras kraftigt, samtidigt som det också måste åtföljas av kraftiga indragningar av köpkraft hos de översta skikten, vilket är motiverat av såväl rättviseskäl, klimatskäl och samhällsekonomiska skäl (för att kyla av en inflation som kan hota).

Jag tror att regeringen Löfven under det kommande året till slut måste ta en riktigt stor strid om den vill överleva. The battle of our time närmar sig, som de säger i Sagan om ringen. Nästan dagligen matas vi med nya, fallande förtroendesiffror för Löfven, för de miljöpartistiska språkrören, för socialdemokratin och för regeringen i allmänhet. Och inte heller kommer något avgörande lyft för Vänsterpartiet som i stort sett står där och stampar på sina sju procent. Nyckeln i svensk politik är fortfarande just socialdemokratin. Att den så länge framstått som så ideologiskt utarmad har bidragit till SD:s framgångar. Att den inte på länge kommit med några avgörande välfärdsreformer eller stora gröna eller gråa infrastruktursatsningar gör att partiet inte förknippas med framtid överhuvudtaget.

Men Sverige går nu på allvar in i en högkonjunktur och om den inte bara ska bli ett kortvarigt evangelium för den redan köpstarka medel- och överklassen måste regeringen våga lansera några stora framtidsprojekt. Ett av dem är att återbemanna offentlig sektor. Det är helt avgörande. Trycket från borgerliga partier, näringslivet och alla dess lobbyister ökar för varje dag på att de nya jobben som ska fixa integrationen måste komma i privat tjänstesektor med sänkta ingångslöner. Ett program för 75 000 nya jobb i offentlig sektor varje år löser både många behov av vård och omsorg – och en hel del av integrationen. Offentlig sektor är i princip också nästan klimatneutral.

I ett modernt samhälle existerar alltid ett val mellan expansion av privat eller offentlig tjänstesektor. Den amerikanske ekonomen John Kenneth Gailbraith beskrev redan i sin mycket spridda bok från 1957, The Affluent society (Överflödssamhället) hur han omkring sig såg en ojämlikt fördelad privat rikedom och en outvecklad offentlig sektor: ”Privata tjänster och varor fanns i ett fantastiskt överflöd men den offentliga sektorns service var mycket mindre tillgänglig.” De där orden har i princip varit giltiga under större delen av efterkrigstiden och är det mer i Sverige idag än för bara 20 år sedan.

Bostadsbyggandet måste accelerera snabbt. Sker det inte riskerar en rad problem att växa lavinartat: En expanderande bostadsbubbla, ökande svårigheter för ungdomar i allmänhet att hitta någonstans att bo och, kanske värst av allt, en extrem trångboddhet i invandrartäta områden när flyktingar tvingas bo med släktingar och vänner på allt mindre yta, något som försämrar studiemiljön i de områden där det idag är allra viktigast.

Sverige går in i en högkonjunktur – men gör det tyvärr smygande, med släckta ideologiska lampor. Men jag är rätt övertygad om att den politik som regeringen väljer nästa år kommer att ha omvälvande betydelse för det svenska samhället de kommande 15–20 åren. Fortsätter regeringen på den försiktiga linjen kommer opinionssiffrorna inte att lyfta, samtidigt som rader av problem kring integrationen tornar upp sig med allt större kraft och cementerar rasismen och ger SD den agenda det vill ha.

Invändningen mot mitt resonemang är att sittande regering har ett alldeles för svagt parlamentariskt stöd för en sådan politik. Det är sant. Men jag tror att det är dags att driva saker och ting till sin spets: Lansera en verkligt Ny giv och om den samlade oppositionen vägrar släppa igenom den – gå då till nyval. Ett nyval där en expansiv, samhällsomvandlande politik ställs mot samma gamla vanliga trall från den samlade oppositionen, kan bli den signal som faktiskt väcker liv i väljarna.