Det handlar inte bara om en förflyttning där ett högerextremt parti får inflytande över migrationspolitik, ekonomi och driver en nationalistisk kulturpolitik. Det handlar också om att det blå-bruna gänget vägrar föra en politik som stoppar koldioxidutsläppen, tar klimatkrisen på allvar.

Och kanske behöver vi stanna upp här och fråga oss vad som är viktigast i politiken.

Opinionsundersökningar har visat ett enormt uppsving i förtroende för V:s Nooshi Dadgostar, för att hon och partiet står fast vid att hyresbostäder inte ska ha marknadshyror.

Det är en viktig politisk fråga, värd att ta strid för – även om det kostar.

Visst är priset att vi kan gå mot ett extraval (ja, det kan fortfarande bli så), men att de blå-bruna kan komma att få fler mandat är en realitet, oavsett om det sker vid ett extraval eller i nästa års ordinarie val.

Att gå i opposition för att stå fast vid vad som är politiskt viktigt behöver inte vara fel.

Det som skrämmer mig mer är den högerförflyttning av mitten i politiken som skett stadigt under lång tid. En utveckling som behöver stoppas! Och det handlar – inte minst – om klimatpolitiken och en politik som tar värnandet av biologisk mångfald på allvar.

Här är det illavarslande att Centerpartiet, som marknadsför sig som det gröna borgerliga partiet, samtidigt driver på för en politik där skogsägare ska få ännu friare förutsättningar, i praktiken att inte ta en nödvändig hänsyn till bevarandet av biologisk mångfald.

Kanske är det så illa att inget parti vinner val på att stå upp för småkrypen, pollinerarna, blommorna, örterna och fåglarna. Men det är den politiska linje som måste drivas ändå, om vi vill värna matförsörjning och rent vatten – för den biologiska mångfalden är en förutsättning för vår framtida överlevnad.

Det blir så tydligt när jag pratar med människor jag möter i min vardag. Så länge vi talar om att klimatkrisen är här och att politikerna måste ta tag i den är alla överens. Det är så självklart! Men när det kommer till nästa steg, att vi behöver ifrågasätta vårt ekologiska fotavtryck i våra liv, fossilbilarna vi kör, utlandsresorna, köttkonsumtionen från djur som inte naturbetat och så vidare, så tystnar många. Klimatkris, ja. Politiska investeringar i grön infrastruktur, ja. Men politiska beslut för att faktiskt minska utsläppen här och nu, beslut som kan påverka det ohållbara sätt vi lever här och nu, njae…?

Men att ifrågasätta är nödvändigt.

Jag tänker inte minst på den svenska skogspolitiken där frihet under ansvar är ett mantra som vi ser innebär att skyddsvärda skogar fortsätter avverkas. Att ifrågasätta det betyder inte att vi ska expropriera skogarna i en revolution. Men det innebär att politikerna måste avsätta pengar för att köpa skyddsvärda skogar och att de utfärdar nya ägardirektiv för de skogar som ägs av staten. Och att miljö­konsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken börjar göras även för skogsbruk – precis som för all annan verksamhet i Sverige.

Det talas inte mycket om att de målsättningar som faktiskt satts upp för att värna den biologiska mångfalden i Sverige hittills inte uppnåtts. Men så är det. Politiken är otillräcklig. Det är ett faktum.

Antagligen vet alla människor, om de blickar in i sin själ, att värnandet om natur, miljö och klimat är en förutsättning för vår mänskliga existens. Den insikten bör vara avgörande för alla politiska beslut. Trummas in, om och om igen. För när budskap trummas in får de så småningom fäste. De förändrar.

Nu behövs aktivismen mer än någonsin! 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.