Låt oss säga att Dagens ETC:s senaste läsarundersökning – som skickades ut till alla prenumeranter per mejl och besvarades av drygt 3 000 personer – uppvisar en annan opinion.

Jag är inte förvånad. Långvariga prenumeranter, och de tenderar att vara mest villiga att svara på den här sortens enkäter, har inte sällan sin bakgrund nära fredsrörelsen samt tillhör en vänster som sett Natos starkaste kraft, USA, skövla land efter land under 1900-talet.

Nio av tio var tydligt nej till svensk anslutning till Nato – innan Ryssland började sin fullskaliga invasion av Ukraina.

Sedan har det hänt saker.

Först kriget, det vill säga den ryska terrorn som slagit ner urskillningslöst över hela städer, utplånat sjukhus och skolor, drivit miljoner människor på flykt.

Var fjärde fick då en mer positiv bild av ett medlemskap.

Sveriges politiker har redan tagit steget. Vi väntar bara på att få ett godkännande av samtliga medlemsländer. Bara… 28 parlament har gett besked, två återstår: Turkiet och Ungern. De verkar inte ha någon brådska.

Turkiets president Erdogan kommer att tvinga Sverige att dingla på kroken. Svenska kurder ska lämnas ut, svensk grundlag ska anpassas efter hans behov, svenska nyhetsmedier ska undvika att kritisera – ”desinformation” – förföljelsen av kurder och andra oppositionella. Självfallet ska ingen svensk minister ens knysta om att attackerna mot kurdiska områden saknar all legitimitet. Eller om att det var högst suspekt hur bombdådet i Istanbul knöts till kurdiska grupper.

Ulf Kristersson (M) har redan hunnit förnedra sig grundligt i Ankara.

Snart kanske det dessutom är dags för regeringsplanet att ta en sväng till Budapest.

Där sitter president Orbán och vägrar hantera den svenska ansökan. Några formella krav har inte ställts, men den alltmer diktatoriske ledaren vill kunna fullfölja sin avdemokratisering av Ungern och samtidigt få behålla de 150 miljarder kronor som EU hotar att ta ifrån honom. Snart tar Sverige över som ordförandeland. Han har sett till att skaffa sig ett underbart förhandlingsläge.

Dagens ETC:s prenumeranter följde verkligen inte fullt ut den allmänna svängningen kring Nato efter krigsutbrottet, men relativt många blev ändå mer positivt inställda. Sedan denna utpressning, där auktoritära regimer på ett utstuderat sätt utnyttjar Sveriges limbo.

Åtta av tio känner sig nu mer negativt inställda.

Ilskan över framför allt Turkiets metoder, men också över Sveriges tjänstvilliga eftergifter, tycks uppväga den reaktion som kom med kriget.

Så borde Sverige till sist anpassa sig efter Erdogans ultimatum?

Utvisa personerna på hans ”terrorlista”. 

Förbjuda kurdiska demonstrationer och organisationer.

99 av 100 svarar nej på den frågan.

Någon annat som har skett sedan debatten om Nato avverkades på rekordtid i Sverige, och under skapligt febriga och summariska former, är att löftet om att kärnvapen aldrig ska placeras på svenskt territorium verkar ha mildrats till i bästa fall ett önskemål.

93 av 100 svarande prenumeranter anser att det vore oacceptabelt.

Så nu står vi här, med ena benet i Nato, väntande på att despoterna ska anse att Sverige fullgjort sina plikter.

Jonas Sjöstedt upprepar i Dagens Arena det som varit hans linje – liksom Vänsterpartiets, vissa socialdemokraters och denna ledarsidas – sedan början, att klokast nu skulle vara att inte skynda in i Nato utan att backa, låta frågan bestämmas i en folkomröstning. Ja, klokast. Men knappast realistiskt.

(Även om det har hänt tidigare att det folkomröstats om Nato. Spanien gjorde det 1986 efter att gått med fyra år tidigare. 57 procent röstade ja, under premissen att slippa kärnvapen och amerikanska trupper.)

Jag tror att de allra flesta kontakter jag haft med läsare i år har handlat om just kriget och Nato. Nu senast var det många som engagerades av riksdagsmajoritetens beslut att tunna ut grundlagens garantier för yttrande- och tryckfrihet, med motivet att Sverige måste kunna beivra spioneri som riskerar relationen till främmande makt, som exempelvis Nato.

Annars har många efterlyst djupare granskning av risken att svenska soldater kan komma att skickas till framtida konflikthärdar, kanske till Ukraina – eller i alla fall alliansens östra flank – om konflikten eskalerar och faktiskt direkt ställer Nato mot Ryssland.

En annan fråga som gnager läsare är vad som kommer hända 2024, tänk om Donald Trump återvänder till Vita huset, mer radikaliserad än någonsin och suktande efter att revanschera sitt sårade ego. Redan som president visade han att Nato betraktas mest som en onödig kostnad, att européerna borde kunna sköta sin kontinent utan amerikansk inblandning.

Ytterligare en fråga som återkommit är den stadigt försämrade relationen mellan Kina och USA, där mest uppenbar fokuspunkt är Taiwan. Vad får det för följdverkningar om Kina faktiskt skulle göra som Ryssland, invadera sitt grannland vars existensberättigande man inte erkänner?

Sex av tio prenumeranter anser att Sverige inte blir säkrare som medlem i Nato.

Men ja, beslutet är fattat.

Det betyder inte att Dagens ETC släpper Nato. Eller kriget. Vi kommer att göra journalistik runt detta.

Som att på plats bevaka hur vinterköld och trauma slår mot ukrainare som lyckats överleva åtta månader av Rysslands komplett vansinniga, felkalkylerade aggression.

Vi kommer att mycket noga följa utvecklingen kring Turkiet och Ungern. Finns det en annan uppgörelse om kurderna än den som når allmänheten? Är det i själva verket så att Säpo redan har en överenskommelse med turkisk säkerhetstjänst, möjligen i utbyte mot information om IS-resenärer? En hel del tyder på det.

Det har varit ett fruktansvärt år, med en blodtörstig envåldshärskare som inte tvekar att begå folkmord i vårt direkta närområde, som hotar alla och envar med sin arsenal av kärnvapen. 

Om jag ska försöka hitta något positivt är det kanske att jag haft vett nog att prioritera bort mitt eget perspektiv och vid fler tillfällen ge ledarsidan till ukrainska journalisten Alyona Vyshnytska. 

Eller att Dagens ETC samlade ihop en kvalitativ, ej grälsjuk artikelserie om vänsterns roll i det nya världsläget, där imperialismen utövas från flera aktörer. Jag tror vi behöver göra mer av det slaget. Sakta ner, tänka mer. Verkligen ta debatten.

Själv undrar jag var brytpunkten går för borgerliga väljare. Ja, och för socialdemokratiska. Vad är de beredda att offra för medlemskapet? Hur mycket mer förnedring klarar de mest inbitna Nato-vännerna? En mängd orimliga ultimatum har flutit under broarna sedan i juli då, enligt Novus, fler än sex av tio svenskar var positiva till Nato. Opinionen kan svänga. Speciellt om Rysslands militära kapacitet, under sin reträtt tillbaka mot de ställningar man hade före februari, havererar mer än vad den redan gjort.