Bara det faktum att ett högerextremt parti får över 40 procent av rösterna i EU:s näst största nation är i sig fullständigt skrämmande. Visserligen har Marine Le Pen skalat bort en hel del av den värsta retoriken och en del av den värsta högerextrema politiken ur sitt program, men den ideologiska kärnan består: partiet har sina rötter i det mest reaktionära franska arvet och faderns skugga – den Jean-Marie Le Pen som kallat nazisternas Förintelseläger för en detalj i historien – vilar tungt över Nationell samling.
Macron vann mindre på egen styrka än på den fruktan som så många väljare hade för en Le Pen vid makten. Under sin segerceremoni på söndagskvällen nedanför Eiffeltornet tycktes han medveten om detta. Han gjorde ingen stor segergest utan framförde bara ett ganska stillsamt tack till väljarkåren och ansträngde sig att anslå en försonande ton gentemot alla de väljare som gick till högerextremismen.
Han säger sig vilja vara en president för hela det franska folket. Det är han inte. Miljoner och åter miljoner franska löntagare betraktar honom som de rikas president, arrogant och skild från breda folklager. Han är de stora europeiska gesternas president och tycks se ett federalt EU som ett sätt att blåsa upp även Frankrike till den stormaktsposition som många chauvinistiska fransmän menar att landet bör ha.
På många sätt vittnar det franska presidentvalet om vänsterns och arbetarrörelsens djupa kris i Europa. När Macron lämnade det franska socialistpartiet för att starta eget i den berömda mitten (som alltid lutar åt höger), föll socialistpartiet samman. Idag är det en spillra. Men också vänstern präglas av splittring och på sätt och vis rena sekterismen. Jean-Luc Mélenchon var mycket nära att gå vidare till andra omgången med sin kraftfulla kampanj för ett mer jämlikt Frankrike och hade antagligen kunnat göra det om han ansträngt sig att samla denna vänster, men det var han inte alls intresserad av.
Istället spreds rösterna ut, till exempel på det gamla kommunistpartiet och på ett förkrympt socialistparti.
Det som fattas i fransk politik är ett brett parti med reformistiska och fördelningspolitiska förtecken där såväl en majoritet av de gula västarna som fackföreningsfolk, vanlig medel- och arbetarklass och intellektuella kan samsas. Det franska socialistpartiet föll sönder därför att det snarare kom att förknippas med den franska elitism som är exceptionell i Europa.
Ironin är att den som steg ut ur det sammanfallande socialistpartiet, Emmanuel Macron, själv är formad av det franska utbildningssystemets rätt extrema elitism.
Den stora frågan efter franska valet är fortfarande: Vad är detta för Europa där en högerextrem presidentkandidat kan erövra mer än 40 procent av väljarna?
På sätt och vis är frågan lika giltig för Sverige. Hur är det ens möjligt att en svensk politiker som mycket väl kan sitta i en regering efter höstens val – jag tänker på Ebba Busch – kan gå ut med militanta, högerpopulistiska uttalanden om att polisen bör skjuta skarpt i trängda lägen och ändå sitta orubbad?
De som idag i Sverige är skakade över Buschs uttalanden borde rimligen känna ungefär samma sak som miljoner väljare i Frankrike kände i söndags: hellre en röst på någon som vi inte är entusiastiska över, än en röst på ett mycket värre alternativ.
Översatt till svenska förhållanden betyder det att en massa borgerliga väljare och kommentatorer borde välja fortsatt S-styre än en M-ledd regering där Ebba Busch sitter med och som har stöd av SD.
Alla de svenska borgare som kände lättnad över att Marine Le Pen inte kom till makten, borde ställa sig frågan: Hur ska vi göra för att en Ebba Busch och en Jimmie Åkesson inte får makt i Sverige?
Men jag ser ingen massivt utkrävande av svar från Ulf Kristersson om hur han ställer sig till frågan om att få Marine Le Pen-liknande strömningar som underlag för sitt regerande. Samma personer som mer eller mindre avkrävde fransk vänster att rösta rätt, det vill säga på Macron för att slippa det som är värre, klarar inte av ett ens tänka tanken att säga nej till en Kristersson-regering som är beroende av Busch och Åkesson.
