Draghi är tidigare italiensk premiärminister och bankchef på högsta nivå. När han lägger fram en 400 sidors rapport så lämnar det avtryck. Han konstaterar att produktiviteten är svag och befolkningen åldrande, att framgångsrika bolag korsar Atlanten för att kunna växa till sig.  

Europa blir ett museum med god mat och intressant arkitektur, flikar Ericssons vd in.  

Från öst kommer kinesiska bil- och batteritillverkare med teknikförsprång och stabila produktionsmetoder. EU har hamnat på efterkälken, inte minst när det gäller transportsektorn. Det får långtgående konsekvenser. För i hjärtat av Europa ligger Tyskland som är byggt kring fordonsindustrin. ”Företagen som leder forskning och investeringar är desamma som för 20 år sedan”, konstaterar Draghi, nämligen de stora bilföretagen.  

Denna herzkammer har med sitt trötta pumpande blockerat den digitala tekniken. Och när EU:s fordonsindustri hamnar under kniven står 14 miljoner jobb på spel. Det förvånar knappast att företagen nu vill bevara förbränningsmotorn.  

Men Tyskland står utan tech och utan kärnkraft, i sviterna av en rysk gasöverdos, med energipriser som följaktligen stiger och en energiintensiv industri som sträcker sig bortom fabrikslandskapen.  

Även för ståljätten Thyssen Krupp hänger omställningen löst, trots stora offentliga bidrag för att utveckla en kommersiell vätgasbaserad produktion. Ledningen grälar öppet och hotade arbetare har blockerat stålverksportarna i Duisburg.

Tyskarna sitter på världens tredje största ekonomi. När de hostar får vi lunginflammation i norr.  

Northvolt har sina egna, smått besynnerliga problem, men strax efter uppsägningen av 800 arbetare i Skellefteå kom beskedet att LKAB pausar Hybrit i Kiruna. Det saknas el, infrastruktur och lönsamhet.

Hybrit är ett prestigeprojekt. Det samlar LKAB, Vattenfall och SSAB under statens fana och utlovade 10-procentiga sänkningar av Sveriges koldioxidutsläpp. Men nu ska Europas tyngsta järnmalmsgruva inte längre driva den svenska omställningen och löftena blir svåra att infria.

Den gröna revolutionen börjar därmed likna fäktandet hos en sjuk, gammal man. The Guardians ekonomiredaktör menar att tyskarna fruktar den nödvändiga förstörelsen, där gårdagens företag ger plats åt morgondagens, medan Draghi vill tillföra ännu mera pengar.

Han föreslår en årlig investeringstakt flera gånger högre än Marshallplanens – ja, den som byggde Europa ur Andra världskrigets ruiner. Även om medlemsländerna skulle kunna enas kring det är risken stor att lidandet bara förlängs.  

Överflödet på improduktivt och föråldrat kapital har redan överlevt finanskrisen, eurokrisen och coronakrisen. Det tömmer statskassorna och sätter krigets hjul i rörelse. Staten är överlägsen som bidragsgivare, beställare och verktyg för att expandera affärsområdena, med eskalerande konflikter som följd.  

Därför kräver den gröna omställningen en social omvälvning.  

Arbetet är länken mellan teknik, samhälle och natur, och varje allvarligt menad revolution måste börja med att omdana arbetet. Det kan inte kapitalisterna. Det kan däremot arbetarna. Den mänskliga energi som vilar i Europas stora industrikluster, som alstrats under en intensiv exploatering, räcker till att både rasera och konstruera.

Det är en kunnig, mångfacetterad och internationell klass som väntar på sin tur. Om den tar över ekonomins nyckelsektorer avtecknar sig en ny karta, en socialismens geografi i Europa, med de rätta skalorna och djupen.

Det är kontinentens chans till renässans. Om detta borde vi skriva en lång serie motrapporter.