Vilket olidligt skådespel. Donald Trump massakrerade journalistiken i onsdags, när CNN ordnade en så kallad town hall i New Hampshire. Tanken var att en av kanalens mest erfarna, Kaitlan Collins, skulle hålla expresidenten kort, moderera honom, förhindra hans notoriska lögner och illvilliga personangrepp. Det gick inte. Alls.
Tre miljoner tittare lämnades istället med en kraschlandning, vrakdelar från journalistikens hybris – dess oförmåga att ställa om till en motpart som saknar goda intentioner och respekt för grundläggande demokratisk dynamik mellan folkvalda och granskare – ströddes över hela det på förhand dödsdömda upplägget.
CNN får kritik därefter.
Eller, det är fjädrar och tjära.
Vissa ställer det orealistiska kravet att nyhetsmedier aldrig ska intervjua högerpopulister överhuvudtaget, eftersom de tenderar att polarisera, desinformera och attackera minoriteter.
Det där har man – jag – hört förut, till exempel varje gång Dagens ETC publicerar intervjuer med politiker och opinionsbildare som en del läsare anser är så problematiska att de inte ska ges en plattform, speciellt inte av en vänsterinriktad tidning. Jag brukar svara att alla dessa, oavsett om det är Jan Emanuel Johansson eller Alice Teodorescu Måwe, redan har otaliga plattformar, det är så de påverkar debatten, det är också därför deras argument måste prövas och intentioner klarläggas.
Ibland lyckas vi, ibland når vi inte hela vägen. Men journalistikens metod kan aldrig vara att vända bort blicken och hoppas att något försvinner. Journalistiken måste vara uppsökande, konfrontativ.
Så tänker jag som chefredaktör.
Så tänker också CNN.
Men för den amerikanska tv-kanalen finns även andra, mer krasst affärsmässiga överväganden. Bolagets vd Chris Licht har en ambition att tvätta kanalen från sin stämpel som vänsterliberal och Trump-bashande, nu ska den ”inbillade mitten” vinnas, som Justin Peters uttrycker det när han i tidningen Slate konstaterar att CNN:s sittning med en politiker som precis dömts för sexuella övergrepp, som på alla möjliga sätt strävat efter att rasera demokratin, ger en ”frustrerande föraning” om vad som väntar i den kommande presidentvalskampanjen.
Problemet är inte att CNN intervjuar honom, fortsätter Peters, utan att det sker live. Ett omöjligt format vad gäller Trump.
”Direktsänd tv är Trumps domän. Hans karisma lyser i oredigerade, fria miljöer, särskilt i ett vänligt inställt rum rum, liksom hans skicklighet att låta klockan gå. Under loppet av den här timmen avledde Trump konsekvent Collins envisa om än ineffektiva försök att fästa honom vid hans många diskvalificerande faktorer. Han ljög öppet och konsekvent om valresultatet 2020 och dussintals andra saker. Han gjorde domen på fem miljoner dollar i fallet E Jean Carroll till ett skämt på offrets bekostnad. Han och visade absolut ingen ånger för något han någonsin hade sagt eller gjort i hela sitt liv”, skriver Peters.
Inga överdrifter. Det blev verkligen fruktansvärd tv, ett propagandaflöde med journalistikens invändningar som obetydliga fartgupp.
Läs gärna utskriften, det blir översvallande tydligt (länk finns på vår webb).
Så vad är lösningen?
Frågan måste ses som angelägen även för Sverige.
Knappast någon kan väl påstå att journalistiken excellerat i att hantera Sverigedemokraterna och deras systematiska användning av just live för att förleda och förvränga. Och nej, det handlar inte om dåliga journalister, utan om hela redaktioner som använder beprövade metoder för att bemöta en saboterande politisk rörelse som tycker att så gott som samtliga medier utgör nationens vänstervridna fiende.
Det fungerar inte.
Då blir det att ge dem en plattform där de själva formulerar villkoren.
Då blir det omöjligt att i realtid bryta ner lögner.
Då blir det skadligt för demokratin.
I en annan text på Slate föreslår Michael J Socolow en mer konstruktiv ingång. Ja, visst kan man strömma allt live. Men! Samtidigt måste kanalen producera en journalistiskt bearbetad version, som är klippt och förklarande. Den ena versionen kan fungera som grundkälla för den som är lagd åt det misstänksamma hållet eller ser sig som kapabel till att själv navigera genom populismens bränningar och skär. Men huvudsakliga formatet blir det redaktörade – med en journalist som kan koncentrera sig på innehåll och fakta snarare än på alla extra utmaningar som ligger i live, nu, direkt, rakt ut till tittarna.
Socolow räknar upp ettgäng intervjuer som har satt Trump på pottan. Lesley Stahl fick honom att lämna studion häromåret. Axios-reportern Jonathan Swan gjorde honom mer obekväm – och rasande – än kanske någonsin tidigare.
