Sedan finns det gånger när man inte är först, säkert heller inte mest raffinerad, men där ämnet är av sådan principiell vikt att man måste skriva ändå. 

Till exempel att regeringen synkroniserat angriper klimataktivister av ingen annan anledning än att de praktiserar civil olydnad och kräver resultat snarare än att låta sig sugas upp av det så kallade superdepartementets passiviserade, tyvärr meningslösa hearings med framför allt företag och några forskare och organisationer.

Det här är farligt.

Eller som Sydsvenskan konstaterat i en utmärkt ledare:

”Ett tydligt kännetecken för totalitära stater är att måla upp oppositionskritik som illegitim och farlig. Just det är riktigt, riktigt illa.”

Den liberala tidningen säger det som behöver sägas. 

Och nu formulerar Dagens ETC samma djupa oro.

Så vad handlar det här om?

En glidning.

Som vi måste stoppa nu, för det handlar om allas vår demokrati, om utrymmet att få uttrycka en åsikt som inte linjerar med ett politiskt etablissemang som verkar ha oändligt svårt att acceptera skarp och uppsökande kritik.

Ulf Kristersson beklagarpå Facebook att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) tvingats ställa in ett event med Fossilfritt Sverige. Det beslutet togs av säkerhetsskäl, hävdar statsministern. Och han berättar samtidigt om att han och Elisabeth Svantesson (M) stötte på klimataktivister när han i Malmö deltog vid en ”fin och öppen frågestund”. Han anser att detta utsattes för i det närmaste ett attentat:

”Men så kom några ilskna aktivister som bara ville förstöra mötet, som skrek rakt ut, som vägrade vänta på sin tur och som inte alls brydde sig om några svar.”

Hans poäng:

”De här människorna försöker sabotera de demokratiska politiska processerna i Sverige.” 

Och:

”Att störa och förstöra politiska möten och vägra acceptera ett sansat samtal har totalitära krafter sysslat med i alla tider. I andra länder. Men i Sverige ska vi inte göra så. Här ska vi respektera också den som tycker annorlunda – för det är själva kärnan i det demokratiska samtalet. De här grupperna låtsas bry sig om klimatet, men förstör möjligheterna till ett konstruktivt samtal om klimatpolitiken.” 

Kristersson pekar ut speciellt Extinction rebellion som en odemokratisk, hotfull, omstörtande kraft. Det här ligger bara en millimeter från den retorik som andra borgerliga redan anammat, nämligen att den aktionsutförande klimataktivismen är att betrakta som inhemsk terrorism. Och det ligger inte ens en millimeter från argumentet att allt motstånd mot exempelvis angiverilagar är odemokratiskt, eftersom besluten fattats av en demokratiskt vald regering. 

Därmed skulle varje form av civil olydnad som utmanar regeringens politik vara terrorism, eller åtminstone oförlåtliga handlingar.

Om du aldrig sett ett sluttande plan tidigare, så har du det verkligen här.

Ska aktivisterna duktigt vänta på sin tur medan planeten brinner?

Ska det vara förbjudet att avbryta statsrådens grönmålande talepunkter?

Ska det bli skottpengar på att kalla en klimatsämst politik för klimatsämst?

Kristersson ger uttryck för något lika avslöjande som obehagligt.

Impulsen att tysta ligger honom så nära.

Även den som kan ha synpunkter på de metoder som bland andra Extinction rebellion och Återställ våtmarker använder, måste inse risken som ligger i att springa efter Kristersson med ett misstänkliggörande som så uppenbart är ett första steg mot repressiv lagstiftning.

Jag tycker alla ska börja med att titta på vad som hände i Malmö.

Ja, aktivisterna avbryter hans utläggning.

Sedan sjunger de om att deras barn förtjänar en levande värld.

Totalitärt?

Sabotage?

Det är helt säkert subversivt, enligt Ulf Kristersson – och enligt den församlade borgerlighet, både den politiska och mediala, som senaste åren drivit en alltmer aggressiv kampanj mot att bekymrade medborgares har rätt att på olika sätt påtala det obscena i att medvetet välja att inte minska utsläppen.

Klimataktivister har kallats människofientliga, diktatursträvande, våldsbenägna, vänsterextrema.

Nu är det statsministern själv som står bakom attacken.

Med understöd av en klimatminister som inte bryr sig om klimatkrisen.

(Pourmokhtari ställde av allt att döma in för att ”en man som uppgav att han var från organisationen Extinction rebellion hade anmält sig”. Och efter lite luskande kan Dagens Nyheter rapportera att denna man, Ola, 70, är lika skräckinjagande som en golden retriever.)

Det här är på riktigt.

Riksdagsledamöter brännmärker redan aktivisterna som just terrorister.

Nu är det absolut avgörande att så många möjligt – ja, alla demokrater – håller emot.