Att politisk konflikt omtolkas i skolgårdspsykologiska termer är tidstypiskt. En av Kajsa Ekis Ekmans bästa texter, från 2012, analyserar hur tidningar beskriver världen utifrån olika svar på frågan: Vad är världens motor? De materiella förhållandena, enligt affärspressen. Ideologierna och de politiska institutionerna, enligt dagspressen. Individer och personlig moral, enligt kvällspressen. Det motsvarar de tre verklighetsfiltren: materialismen (Ryssland invaderar Ukraina för att säkra odlingsjordar och handelsvägar), idealismen (Ryssland vill bekämpa den västliga hegemonin) och moralismen (Putin är en narcissistisk sociopat).  

Tolv år senare ser det ut som att kvällstidningsperspektivet, moralismen, har blivit den dominerande analysnivån i hela offentligheten; Zelenskij är en heroisk och offervillig krigare, Kristersson en ynkryggad smilfink med kroppskomplex, Greta Thunberg en sån där obalanserad självskadetjej. Gazademonstranterna är, helt klart, en flock mobbare.

Ett exempel på hur moralismen blivit det dominerande analysfiltret är samtidens absoluta besatthet av hyckleri. Intoleransen mot klimataktivister kommer främst till uttryck i form av en knappologisk jakt på deras ”hyckleri”: De har mobiltelefoner! Läderskor! Jag såg en av dem kliva in i en bil! De så kallade rebellmammorna, som stickade en jättelång röd halsduk för klimatet, ansåg sig tvungna att formulera ett försvar för resursåtgången; garnet var till största delen både ekologiskt och återbrukat, förklarade de i en lika komisk som sorglig uppdatering. Den enda acceptabla klimataktivisten verkar vara den som lever i en kartong och livnär sig uteslutande på fallfrukt, det vill säga: det finns inte, och kommer aldrig att finnas, några klimataktivister värda att lyssna på.

”Att inte leva som man lär” håller på att bli inte bara den största synden, utan faktiskt den enda synden. Vilka totalitära grymheter som helst kan, enligt denna logik, vara acceptabla bara avsändaren är tillräckligt frank. Skämttecknaren Paul Noth illustrerade detta med genial enkelhet i en teckning för The New Yorker: En flock får betraktar en valaffisch med en leende varg i kostym och texten ”I am going to eat you”. Ett får kommenterar uppskattande ”He tells it like it is”. Noths teckning kommenterade Trump-kampanjen 2016, men den fångar något mycket bredare och emblematiskt för det som vissa vill kalla för ett postpolitiskt tillstånd.

Den radikala högervridningen bland unga manliga väljare i snart sagt hela världen drivs till liten del av högerideologiskt tankegods och till stor del av just detta postpolitiska tillstånd. Dess monomana rop är att alla politiker ”är likadana”, att ”alla ljuger” och framförallt att alla politiker ”bara vill gynna sig själva”. Svaret på detta är att rösta på den politiker som vill gynna sig själv allra mest — en Milei, Bolsonaro eller Trump. Det förefaller förnuftsvidrigt, eller rentav rubbat, men är ”logiskt” om man accepterar hyckleriet som den enda synden. 

Denna mekanism förklarar varför den kollektiva indignationen förmodligen skulle vara större om Greta Thunberg skulle bli påkommen med att trycka i sig en Big Mac än om Lamotte skulle skjuta en småkriminell 14-åring. Det ena skulle nämligen uppfattas som hyckleri, det andra inte. Åkesson och SD-ledningen har förstått detta bättre än några andra i svensk partipolitik, och det är denna postpolitiska gröt som gör att de manövrerat sig igenom trollfabriksavslöjandet knappt utan en skråma på lacken. Moralismen som verklighetsfilter är lika förödande för vår kollektiva intelligens som någonsin Tiktok.