Vi kan väl börja med att konstatera att Jimmie Åkesson på egen hand har knuffat ut sitt Sverigedemokraterna från den kriminalpolitiska debatten. Vem bryr sig om att partiet utlovar att statens järnnäve ska falla hårt mot 15-åriga gängbrottslingar? Vem kan förlora en debatt mot honom i nästa valrörelse, när det räcker med att säga att han faktiskt brukar snaska churros med ledare för en mc-gruppering som har svindlande våldskapital?

Den gamla vanliga SD-ledningen sprattlar vilt på kroken. Mattias Karlsson tycker det är dags att börja kartlägga journalister, Björn Söder kallar medierna för ”Socialdemokratins lakejer”, Richard Jomshof försöker med att det inte var ett vanligt bröllop utan mer av festival. JImmie Åkesson säger att han inte visste något om någonting. 

Vad är ett gäng? 

Hur många hjul har en motorcykel? 

Lögnerna och halvsanningarna hinner knappt lämna hans mun innan de avslöjas.

Det är ett haveri i realtid. 

Fascinerande för utomstående, pinsamt och allvarligt belastande för kretsen utanför de evigt lojala.

Det finns ett nytt garde. De som själva inte var födda när stålhättorna klapprade, de som inte har egna minnen av att bygga parti med gamla nazister. Ofta saknar de dessutom veteranernas avsky mot medier. Jag ringer runt lite. Djupa suckar. Som sig bör när partiledaren utför ett episkt magplask. Men också för att de upplever ett slags evolutionär moonwalk, bakåt, rakt in gamla Sverigedemokraterna. 

Det var ju inte så det skulle bli. 

Tidö skulle skrapa bort sista resten av pöbel, skulle professionalisera projektet. 

Så varför händer det här? 

De äldre SD-männens kanske sköra, helt säkert konserverade manlighet.

En av de mest intressanta analyserna kommer från en ung, kvinnlig, nyligen avhoppad SD-politiker. ”Det här är en killgrej”, säger hon till mig. För att sedan dissekera de äldre SD-männens kanske sköra, helt säkert konserverade manlighet. Hennes teori är att de känner sig naturligt dragna till mc-miljön för att den påminner om en gemenskap de inte längre kan leva fullt ut. Män som gör förbjudna saker tillsammans. Män som alltid ställer upp för varandra och starkt identifierar sig som en motkraft till övriga samhället. Män som gillar att dricka väldigt många öl – eller enheter lådvin – tillsammans utan att behöva hantera prussiluskor (SD) och poliser (mc).

Män som triggas av konfrontation.

Och rasism. 

Skinnvästen som en extra söt madeleinekaka (trots att skinnvästen idag egentligen är en mer multietnisk symbol än FN). Lika mycket ett nostalgiskt ankare som ett falurött Sverigehus.

Minns ditt 90-tal. 

Vi blir aldrig som de andra. 

Samtidigt som nästa steg i metamorfosen, säger hon och andra jag pratar med, förutsätter att SD just blir som de andra. Det här är partister och före detta partister som aldrig marscherat för att hylla Karl XII. Det här är sverigedemokrater som utan större friktion lika gärna skulle kunna vara moderater. Eller kristdemokrater. Mer besjälade av Gustav Gellerbrants smidiga navigation i regeringskansliet, mindre av ekot från järnrör och odlat martyrskap. 

Det skaver. Man skäms. 

Mellan raderna framträder ett kommande generationsskifte som kommer att få det att skälva djupt. 

SD-kvinnan som fått nog skrattar rakt ut. Hon säger: De vill bara inte växa upp.

Jag prövar en alternativ tolkning på mina besvikna SD-källor. Finns det inte en annan dimension här? Högerradikala gillar ju potentiella stormtrupper. Åkesson är möjligen förtjust i mc-umgänge av ungefär samma anledning som en Vladimir Putin eller Donald Trump? Vad utstrålar auktoritär potens bättre än en brutal chopper som rusas utanför lagen, även om det är sladdriga överarmar som håller i styret? 

SD-kvinnan som fått nog lyssnar – och skrattar. 

Nej, det är för avancerat. 

”De vill bara inte växa upp.”