På senare år har antalet klimataktioner ökat och på sistone har de väckt mycket irritation.
Det senaste exemplet är när aktivister från organisationen ”Återställ våtmarker” kletade röd färg på skyddsglaset till Claude Monets tavla på Nationalmuseum. Den aktionen liksom andra likande aktiviteter har väckt starka känslor. Frågan är dock om aktionerna leder till någon förändring.
Just den frågan studerar ett antal forskare på Stockholms universitet. Även om det är svårt att avgöra och belägga när och om en aktion påverkar samhället så vill forskarna ändå se om det går att göra någon analys av sambandet mellan protestaktioner och miljöpolitik.
Av det man kunnat se hittills är nej-sägarna de som är vinnare. Personer som gnäller och vill sätta käppar i hjulet för utvecklingen går det bäst för.
Som websajten Forskning.se skriver verkar mobilisering mot exempelvis förnybar energi, som vind- och vattenkraftverk vara det som ger mest effekt. ”Där har forskarna hittat ett samband mellan protester och politiska beslut, även om det inte går att slå fast att det ena orsakar det andra.”
Något liknande har forskarna inte kunnat se när det gäller framåtsyftande aktioner, till exempel sådana som är för förnybar energi. Positiva engagerade personer som vill visa vägen framåt genom att erbjuda alternativa lösningar har inget att hämta. Inte i det korta loppet i alla fall.
– Det finns exempel, som medborgarrättsrörelsen och kvinnlig rösträtt, som visar att det går att få igenom positiva saker, men det tar mycket längre tid, säger Katrin Uba, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet och projektledare för studien, till forskning.se.
Klimataktioner som riktar in sig på konst har även debatterats mycket på kultursidorna, där det råder delade meningar om aktionernas värde och poäng.
En del menar att aktionerna i sig leder till att uppmärksamma ämnet och ett ämne som debatteras mycket kan leda till ökad medvetenhet. Det ska då i sin tur leda till förändring. Andra menar att det är förkastligt att ge sig på konsten och det bara skapar minskat stöd för själva sakfrågan.
Självklart finns det inget som säger att bara för att en fråga eller aktion uppmärksammas så leder det per automatik till förändring.
För att uppmärksamheten ska leda till stöd från den allmänna opinionen krävs det att partier och andra aktörer håller med aktivisterna.
Eller att det finns en ”bad guy” och en ”good guy” enligt det man kallar för ”radikala flankens effekt”. Forskare som har tittat på exempelvis djurrättsrörelsen har kunnat se att aktivister som varit konfrontativa inte vunnit gehör men däremot har deras aktioner öppnat upp för dialog med de mer moderata organisationerna.
Forskaren Håkan Thörn, som studerar sociala rörelser, har en poäng när han menar att det är svårt att slå fast om social förändring beror på sociala rörelser men han uppmanar folk att vända på resonemanget: om det inte hade varit några protester, hade det då skett någon förändring?
– Jag är inte medveten om något historiskt exempel i modern tid, när det gäller att omfördela makt och resurser, där det inte har funnits en initial mobilisering, säger Håkan Thörn.