Delfinbilderna visade sig såklart vara falsarier. Men det fanns faktiskt de som återtog mark under pandemin, och det var venedigborna själva. Människorna, alltså. 

Kritiken mot massturismen hade funnits även före pandemin, men att få se vattnet klart och stilla i skymningen, att vandra fritt genom staden och åter kunna nyttja broar och gränder som man i vanliga fall fått slå lovar kring eftersom de varit permanent igenproppade av turister var, beskriver en venedigbo ”magiskt, men också sorgligt”. Sorgligt, eftersom det blev tydligt hur stadskärnan avfolkats. På 60 år har de boende i den historiska stadskärnan mer än halverats till strax över 50 000 personer.

Fortsätter den trenden dröjer det inte länge innan Venedig bokstavligt talat blir ett museum, en innerstad vikt för service åt de dagliga skeppslasterna av turister som gigantiska kryssningsfartyg dagligen spyr ur sig, med en krans av förstäder varifrån gondoljärer och kockar pendlar in varje morgon för att utföra servicen. 

Venedig är inte ensamt. Flera av de ikoniska städerna i Europa, kulturhistoriska ”måsten” i amerikanska och kinesiska guideböcker, hotar att genomgå en smygande förvandling till muséer. En tweet beskrev situationen med isande exakthet: ”Du kanske tror att du har en autentisk europeisk upplevelse. Men om baristan som gör ditt kaffe inte har råd att bo närmare än inom en halvtimmes pendlingsavstånd, befinner du dig i en temapark” [min övers.].

Till skillnad från fantasin om glada delfiner är motståndarna mot massturismen inte särskilt gulliga. Väggklottret ”Tourist go home”, är legio i de ikoniska turiststäderna (i Barcelona ofta utbroderat till ”Tourist go home — Refugee welcome”).  ”Vi spottar i din glass” och ”Vi pissar i din öl” är också vanliga budskap, men även ”Please try balconing”, som är en obehaglig referens till två brittiska ynglingar som dog i samband med att på fyllan ha försökt klättra mellan balkonger i semesterorter i Katalonien. Onödigt hätskt, kan tyckas, men kanske inte obegripligt i ljuset av utvecklingen: staden Barcelona tog emot 1,7 miljoner besökare år 1990 — år 2019 var antalet enligt vissa uppskattningar 32 miljoner.

Ingenting gör den svenska turistande klassen lika defensiv som kritik mot deras resande. Det är uppenbart i fråga om flygandets klimatskada, men lika känsligt när det kommer till överturism och temaparkifieringen. Nämn saken vid ett lunchbord hos tjänstemannaklassen och det är som att trycka på en knapp: ögonblickligen produceras en mångfald av sårade förklaringar till varför just jag och min familj omöjligen är del av den massturism som avses; kanske har vi en kul moster i Amsterdam som vi brukar bo hos, kanske har min fru faktiskt pluggat i Málaga, kanske reser vi i lågsäsong. Förnekelsen är lätt att raljera över men i grunden mänsklig och lite sorglig; de högavlönade grupperna som nästan jobbar ihjäl sig förlägger hela livskvaliteten till efterlängtade kompveckor och långhelger med hög densitet av njutning och umgänge — så hög att denna manifestation av meningen med livet nästan med nödvändighet måste utspela sig bortanför vardagsarenan, i Venedig eller i Jämtlandstriangeln, lite beroende på kulturella preferenser. 

Just Jämtlandstriangeln utgör i det här sammanhanget ett säreget exempel. Efter år av rapporter om att den känsliga floran och faunan inte klarar turistvolymerna, och år av dialog med oroade renägare, fattade Svenska turistföreningen, STF, beslutet att helt sonika dra ner på sin lönsamma verksamhet i området. Man lägger ner ett antal restauranger och minskar antalet bäddar på hotellen. Detta utan tvång eller lagstiftning, utan ultimatum eller röda förlustsiffror, bara för att STF övertygats av goda argument. Modigt och kanske helt unikt?

En rimlig och självbalanserande kompromiss för de städer som brottas med temaparkifieringen av sina städer skulle kunna vara att låta transportsättet begränsa turismen. Venedig är redan inne på det med udden riktad mot de monstruösa kryssningsfartygen. Andra städer skulle kunna begränsa antalet landningar på den lokala flygplatsen. Det skulle bromsa den ultrasnabba grab-and-bite-turismen som är den mest skadliga för lokalsamhället. Utsläppsminskningen skulle vara en ren bonus.