Man kan förstå att många av regeringens ministrar dragit sig för att medverka i SVT:s 30 minuter.

Anders Holmberg identifierar intervjuobjektets svagaste punkt och naglar sig fast där i en halvtimme. Ingen som medverkat – med undantag för guds man, ärkebiskop Martin Modéus – har blivit mer omtyckt efteråt. 

Programmet är ett slags gladiatorspel för politiker – man tittar för att se om huvudpersonen överlever. Det är dock ett eldprov ministrar och partiledare bör genomgå. 

Förra veckan var det Nooshi Dadgostars (V) tur. Fokus låg på om Sverige ska vara med i EU. Hon sa att ett svenskt utträde kan vara aktuellt om EU inte utvecklas åt rätt håll. 

Jag tror att det är en debatt Dadgostar helst vill slippa. Svaren syftade mest till att hålla ihop partiet – i bakgrunden pågår en intern strid om EU-medlemskapet.

Men det är synd att intervjun blev symptomatisk för den provinsiella svenska EU-debatten, där vi fortfarande är fast i folkomröstningen 1994. Det blev mycket mer intressant när Dadgostar pratade om vad EU borde göra, som att lagstifta om gigjobb och stoppa skatteflykten, och sluta med, som att tvinga fram privatisering av järnvägen. 

Allt detta kan med fördel drivas i Bryssel. De rödgröna partierna har ofta sett EU som en extern kraft, till vilken man bekämpat all maktförskjutning. Högern har tacksamt utnyttjat situationen och vridit projektet till sin fördel.

Det vore bättre att se samarbetet som en plattform där vi kan driva igenom vår politiska vision. Den visionen kan inte bara ligga inom ramen för nationalstaten. Då blir det väldigt svårt att tämja de marknadskrafter som verkar globalt.