Nu är vi där igen, skulle jag säga. 

Nu handlar det om Gaza. Och om Israel. 

Nej, högern har inte rätt i att den breda vänstern förvandlats till en bubblande antisemitisk häxkittel, det där är strategi, ett koordinerat försök att marginalisera sin meningsmotståndare och klippa bort åtminstone ett rött parti från en rödgrön konstellation. Men det högern – som själva samarbetar med Sverigedemokraterna, det ska de aldrig få glömma – däremot har rätt i är att Vänsterpartiet har grava problem. 

Enligt högern håller partiet på att rämna av en ideologisk strid mellan extrema, propalestinska aktivister och en ledning som försöker hålla sig kompatibel med att vistas i möblerade rum. 

Det är inte tomma spekulationer.

Uppenbarligen har det budskapet inte satt sig.

Dagens ETC har rapporterat om flera av de fall där vänsterpartistiska företrädare gått över gränsen. Ledningen har då markerat, förklarat att antisemitism är helt oacceptabelt, att solidaritet med Gaza inte får betyda att det Hamas gjorde den 7 oktober förra året beskrivs som något annat än terror. Men uppenbarligen har det budskapet inte satt sig.

Drygt 30 föreningar som ingår i Palestinarörelsen har skickat ett upprop till Vänsterpartiets styrelse, med krav på att Kristofer Lundberg, ordförande för partiföreningen i Angered, inte ska uteslutas. Trots att han ställer sig bakom militanta PFLP som försvarar både Hamas och terrordådet, och misstänks ha varit behjälplig i att hantera israeliska gisslan som förts till Gaza.

”Vill Vänsterpartiet byta ut regeringen i nästa val kommer ni behöva våra röster”, skriver undertecknarna.

Det är ett ultimatum. 

”Palestinska, arabiska och muslimska röster… är villkorade.”

Nooshi Dadgostar har egentligen aldrig varit otydlig. Men hon har delegerat den här växande konflikten så mycket det bara går, jag skulle nog vilja påstå att hon med sin relativa frånvaro har förvärrat situationen. Undfallande, ängsligt ledarskap. Möjligen är hon fortsatt märkt av att det blev kaos efter uteslutningen av Linköping-politikern Björn Alling som tyckte att hon ”slickar sioniströv” för att hon fördömde mördandet av israeliska civila, på samma sätt som hon nu fördömer mördandet av palestinska civila.

Klart är att det finns en spänning inom partiet.

Klart är att den förstärks av en utomparlamentarisk rörelse för Palestina.

Så vad ska Vänsterpartiet säga till aktivisterna?

Det handlar om två saker.

Förmåga att kunna kritisera Israels politik och krig utan att förlora sig i antisemitism.

Förmåga att kalla terror för terror. 

Nu måste Dadgostar ta sitt ansvar, bli mer närvarande, samtidigt som budskapet måste bli kristallklart, omöjligt att misstolka. Den som vill ha något slags framtid i Vänsterpartiet måste klara ovanstående. Och vill en manifestation ha med en representant från Vänsterpartiet, måste arrangören att själv kunna respektera men och också för andra upprätthålla ovanstående. 

Det är ultimatum.

Det är också det enda rimliga. 

Kommer det att innebära förlorade röster? Kanske. Men inte i närheten av så många som kommer att försvinna om Vänsterpartiet låter bekräfta högerns bild av ett parti som inte orkar hålla rågången mot antisemitism och terrorfetisch.

Visa honom och andra att att det får konsekvenser.

Min gissning är att Lundberg, som idag är suspenderad, kommer att uteslutas.

Min bedömning är att det vore rätt.

Egentligen behöver man bara läsa intervjun med honom i Dagens ETC.

Ser du det som hände den 7 oktober som terror eller också som ett legitimt motstånd? frågar reportern.

– Jag tycker att det finns för lite fakta just nu, och för mycket som vi inte har granskat… Sedan tycker jag att alla angrepp på civila är förkastliga, och en återvändsgränd för att samla stöd i all form av politisk kamp.

Han vägrar kalla terror för terror. 

Vänsterpartiet måste visa honom och andra att att det får konsekvenser.

När det börjar komma utpressningsbrev på posten har det blivit dags att säga stopp.