Nu går de snart ur högstadiet och det är dags att summera. Ett exempel: De hade kemiprov kort efter varandra. Bägge var stressade och olyckliga över alla jonbindningar och behövde hjälp. Steg ett, förklarade jag myndigt för ena sonen, är att ringa in det kunskapsmaterial som omfattas av provet. Silly me, igen. Jag gjorde samma upptäckt som Alex Schulman beskrev i DN nyligen (230515); utan skolböcker är det ett frustrerande detektivarbete att ens ringa in inläsningsmaterialet. Efter ett utmattande korsförhör kunde jag konstatera att materialet fanns utspritt på (minst) två olika digitala lärplattformar (varav min son bara hade fungerande inloggning till den ena), på ett uppkopierat blad, på en YouTube-video gjord av en tapper lärare någonstans i Sverige och slutligen på en powerpoint-presentation följd av en quiz på en hemsida av oklar valör och avsändare. Utöver det väsentliga problemet att en stor del av pluggtiden förbrukas på letande och mejlande till mentorer efter inloggningar, kommer ett så disparat material med så varierande detaljdjup att innehålla gott om motsägelser, och varje person som suttit med en tonåring med sviktande skol-självförtroende vet hur förödande varje oklarhet är.

En tid senare var det dags för hans bror. Men se — han har kemibok! I hans fall kunde inläsningsmaterielet beskrivas med den enkla frasen ”sid. 56–90 i Kemiboken + bokens instuderingsfrågor”. Han fick omedelbart överblick över mängden och därtill ett material författat av pedagoger och rensat på motsägelser och dubbelbetydelser av redaktörer.

Den sonen har skolböcker i alla icke-praktiska skolämnen. Den andre har exakt två skolböcker. Den ene har vikarier när läraren är sjuk, den andre nästan aldrig vikarier, och håltimmarna duggar tätt. Den ene har en fungerande skol-app, den andre en skol-app som är så svårnavigerad att både föräldrar och lärare i praktiken har gett upp den.

Nu undrar ni vilken son som går i vilken skola. Det tänkar jag inte berätta här. Själva tipsandet och hetsandet är en del av friskolesystemets självmarknadsföring och skapar en flockmentalitet som till stor del är ryktesbaserad. Men efter tre år av det ofrivilliga tvillingexperimentet konstaterar jag att skillnaderna har varit hisnande och orättfärdiga. Att på nära håll se två barn med ungefär samma förutsättningar, för vilka skattebetalarna betalar precis samma kommunala skolnota, få så vitt skilda inlärningsvillkor är provocerande och stundvis smärtsamt.

Då är det viktigt att påminna sig om att skillnaderna inte, vilket en del vill tro, är en slags olycksfall i arbetet. De är tvärtom själva bränslet i friskolesystemet; det skulle stanna och självdö om det inte vore för hotet om att ens barn ska hamna i en dålig skola. Det i sig, alldeles oavsett vinster och betygsfusk, gör friskolesystemet omöjligt att försvara moraliskt.