Men på ett viktigt område utmärker sig Göteborg: kulturtidskrifterna. Här utges tre av de allra förnämsta i landet: Arche, Glänta och Ord & Bild. De båda första har inte så många år på nacken, och de är skapade av eldsjälar som fortfarande driver dem. Ord & Bild har en lång historia tillbaka till ett Sverige som är mycket olikt dagens; den grundades 1892.

Men den håller stilen, och det är det senaste numret (4/2015) som jag vill fästa uppmärksamheten vid. Det handlar om 1980-talet och är både läs- och tänkvärt från första sidan till sista. Författarna var genomgående unga under det decenniet. För de flesta av dem utspelades deras tonår då. 

Det var så mycket som hände på 80-talet. Reagan och Thatcher tog kommandot över världen och deras enkla budskap blev efter hand ett slags andra natur för många. Tänk på dig själv och skit i andra, skanderade en ung höger. Den nya kultureliten hängav sig däremot åt postmodernismen och vaggades där till ro i en allt förlåtande relativism. Och i slutet av årtiondet revs äntligen Muren.

Det där är den vanliga bilden av 1980-talet. Men författarna till artiklarna i Ord & Bilds 80-talsnummer visar att det rymde så mycket mer. Då utkämpades den stora striden om kolgruvorna i Storbritannien, samtidigt som gaykulturen gjorde landvinningar även i Storbritannien; en samtidighet som filmen Pride så skickligt fångade häromåret. Vänstern från -68 var inte alls död som schablonerna har gjort gällande. Den levde kvar, fast i motvind. 

Framför allt tillkom många unga som också ville skapa ett rättvisare och jämlikare samhälle. Men de var mindre högljudda och det fanns skäl till det. Vietnamkriget var slut, Mao var död, och Brezjnevs Sovjet och Reagans USA tycktes under några år styra mot ett tredje världskrig. Den unga vänstern gick i fredsdemonstrationer där den största (i Göteborg) blev mycket större än högerns 4-oktobermarscher (också ett 80-talsfenomen).

På hemmaplan var striden om universiteten, som spelade så stor roll 1968, för längesedan förlorad. Nu gällde det bostäderna. 80-talet är husockupationernas årtionde. Billiga smålägenheter, lämpliga även för studenter och unga konstnärer, höll på att rationaliseras bort. Nu skulle Marknaden in och göra livet lättare och bostäderna lyxigare för dem som hade pengar. Det var början till den bostadssegregation som har gått så extremt långt i dag.

Håkan Forsell har skrivit en både roande och drabbande berättelse från 1986 när han gjorde lumpen som kavallerist och red runt på Östermalm i Stockholm. Då fanns det ännu massor av hyresrätter i stadsdelen. Men förändringen var på gång.

Numrets längsta bidrag består av en mejlväxling mellan Håkan Forsell, Mandra Wabäck och Håkan Thörn, alla med djupa kunskaper och erfarenheter om bostadspolitiken och dess påverkan på människor och miljöer. Det blir ett levande meningsutbyte som utmynnar i slutsatsen att den stora förändringen av bostadsmarknaden tog sin definitiva början på 80-talet. Stockholm går i täten men andra orter, inte minst Göteborg, följer efter. 

Dagens bostadssituation är den största skandalen i landet. Den tvingar de mindre bemedlade ut i påvra periferier, och den gör steget till den första bostaden omöjligt att ta för många unga. Vanliga bostads- och husägare blir däremot utan ansträngning mångmiljonärer, samtidigt som en liten elit som ägnar sig åt att professionellt köpa och sälja lägenheter och fastigheter blir måttlöst förmögen.

En bostad borde vara en enkel rättighet för alla.