BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Politiker och samhällsplanerare formar infrastrukturen i staden. Trots deras retorik om ett hållbart Göteborg är bilismen fortfarande normen som vår stad är formad efter. Polisens och medtrafikanters attityder påverkar också cyklisternas villkor. Som cyklist har jag personliga erfarenheter av att bli betraktad som ett undantag i trafiken, någon som finns där på nåder. Cyklisten förväntas anpassa sig till alla andra. När cyklisten i panik ropar “Se upp!” för att undvika kollision med fotgängaren som kliver rakt ut i cykelbanan verkar standardreaktionen vara att skrika obsceniteter till cyklisten. Som att cyklisten inte har där att göra.
De som planerar och fattar beslut om hur Göteborg ska byggas, speglar inte den mångfald som finns bland invånarna i vår stad. Snedvriden representation påverkar de politiska besluten. Bland beslutsfattare inom de “hårda” frågorna som rör stadsbyggnad, stadsutveckling, trafik, infrastruktur och miljö är majoriteten svenska medelmän (medelålders, medeltjocka, medelklass. Det räcker att granska kommunens hemsida för att se).
Resvaneundersökningar visar att kvinnor åker mer kollektivt, gör fler serviceresor (hämtar och lämnar på dagis, handlar mat, gör ärenden kopplade till att sköta ett hushåll, det obetalda arbetet). Män kör oftare bil, de reser längre sträckor, pendlar oftare, åker främst till och från jobbet och står för majoriteten av alla trafikbrott.
Inte heller de som ska se till att lagar och regler efterlevs speglar mångfalden i samhället. Polisen är precis som beslutsfattarna i Göteborg manligt dominerad. Polisen verkar helt sakna strategi för att skydda cyklister. Göteborgs cykelpoliser brukar lyftas fram som något positivt för cyklisterna. Men de har i uppdrag att lagföra cyklisterna, inte skydda dem. Det visar vilka normer som råder inom polisen. Hur skulle polisen agera om fotgängare hade börjat gå rakt ut framför bilarna i Nya Allén på samma sätt som de går ut i den parallellt liggande cykelbanan?
Polisens strategi går inte att motivera med att cyklister är en fara för andra. Tittar man på statistiken är 70 procent av alla cykelolyckor singelolyckor. Av dem är över hälften direkt kopplade till dålig drift och underhåll av cykelvägarna. Även polisen är medveten om det. Cykelpolisen Thomas Åsenlöf har i en intervju i GP sagt att det inte alltid är lätt att förstå var och åt vilket håll man kan cykla. Även om han inte ansåg att det är en ursäkt för att bryta mot lagen, kunde Åsenlöf se flera orsaker till förvirring: de kombinerade cykel- och gångbanorna, dålig skyltning och dåligt underhållna cykelvägar.
Om polisen och Göteborgs beslutsfattare fick en annan sammansättning kanske de skulle inse vilken resurs cyklister är och hur viktigt det är att gynna dem. Inte bara för miljön och folkhälsan. Professorerna inom transport, Norman W. Garrick, University of Cinnecticut, och Wesley E Marshall, University of Colorado, visar på de positiva effekterna av cykelvänliga städer. De pekar på ett samband mellan ökad cyklism och minskad dödlighet vid trafikolyckor bland såväl bilister och fotgängare som bland cyklister. Garrick och Marshall menar att mer cykling gynnar alla som använder vägarna genom att förvandla gatorna till säkrare platser, bland annat på grund av att bilisterna blir försiktigare. Men för att nå dit rekommenderar Garrick och Marshall städer att skapa cykelvänliga gator så att fler uppmuntras att börja cykla. Det är först när vi skapar bekväma, avdelade och sammanhängande cykelnätverk som vi får en cykelvänlig stad, som i sin tur leder till större säkerhet för alla.
Göteborgs cyklister ska inte betraktas som polisiära problem eller undantag i trafiken som ska anpassa sig. Cykling är inte bara lek eller träning. Cykeln måste lyftas fram som det viktiga transportmedel det är. Men så länge vi har en samhällsstruktur med skev representation kommer fina ord inte att efterföljas i praktiken.
