Vinst är en princip som inte får utmanas, för om man gör det ändrar man omgående inriktningen för systemet vi lever i. Men alla diskussioner om att vi ”inte har råd” baseras på ett missförstånd. Det finns ingen brist på finansiering av räddningsplanerna för jorden – men de ger ingen snabb vinst. 

Det betyder att alla drömmar om en grön kapitalism får generande stryk varje år som bolag redovisar sin ekonomi. Företag kan nämligen inte ta hänsyn till vad som är billigt och hållbart för samhället. De kan bara ta hänsyn till vad som skapar vinst.

Och det goda vi kan göra för oss alla genererar inte vinst – däremot extremt mycket lägre kostnader. Det bästa exemplet är nog vår trafik.

Det trafiksystem vi har byggt upp de senaste hundra åren är helt anpassat efter bilen. Massvis av utredningar och berättelser visar hur det gått till. Det är oljebolag som köpt upp kollektivtrafik och sen eroderat den då bilen skapar mycket mer vinst för företag än till exempel en fungerande spårväg.

Även den tekniska revolutionen som pågår hindras av denna vinstjakt. Att Sverige misslyckas helt med elektrifieringen av trafiken och kommer långt efter andra beror på politiska beslut att bromsa den. Det skulle vara extremt billigt att ha statliga snabbladdare över hela landet istället för det vinstjaktssystem vi har idag, till exempel.

Vår infrastruktur styrs av bolag som förut var myndigheter och skulle räkna på samhällsnyttan. Idag är de affärsföretag eller ska drivas som affärsföretag och det innebär att en cykelväg alltid är en kostnad och ingen intäkt – och därmed ingen vinst, och därmed är den inte prioriterad.

Men lägg till alla fossilbolags förlorade vinster om smutsigt blir rent. Se bara nedläggningen av petroindustrin och det blir uppenbart vilka krafter som gör det de kan för vi inte ska ställa om trafiken.

Sverige är ett av de rika länderna som inte har någon omställning av städer såsom man har i till exempel Paris och Amsterdam. Vi pratar om det – eller vissa gör det – men mycket lite sker. Fast det inte saknas exempel på att man kan göra tvärtom. 

Man brukar lyfta fram det fina exemplet med staden Pontevedra i Spanien. För två decennier sen började man mota bort bilarna. Sen dess har luften blivit 61 procent renare och antalet dödsolyckor i trafiken har blivit … noll.

Andra lysande exempel är Nederländerna, där offentlig sektor investerar 330 kronor per år och medborgare för ökat cyklande. Det betyder 100 mil och 60 timmar i ökat cyklande per person i snitt.

Totalt investerar man 6–7 miljarder kronor som inte kostar något alls eftersom man sparar runt 200 miljarder genom förbättrad hälsa och luft och därmed minskade hälsokostnader.

Det handlar alltså inte om att cykling inte är lönsam, tvärtom. Problemet är att den är lönsam för alla människor men inte för stora banker, industrier och fossila företag. Att inte satsa på cykel är ett stort slöseri.

Ett annat sätt att räkna på det är att titta på kostnaden vi får i stöd från det offentliga för att röra oss i en stad. Om man cyklar för 100 kronor i kostnad privat behöver det allmänna bistå med 8 kronor för att stödja resan. Om man åker buss och betalar biljett för 100 kronor behöver det allmänna stoppa in 150 kronor för att resan ska gå runt

Men om du sätter dig i en fossilbil och åker för 100 kronor kostar det det allmänna 980 kronor.

Rent ekonomiskt är det alltså ingen tvekan om var vi får mest för pengarna och vad som ger störst intäkt i form av mindre sjukdomar och mindre förstörd miljö. Men detta ger ingen vinst, och ett samhälle styrt av vinstintresset kan helt enkelt inte räkna på annat än vinsten.

Det här gäller även de renare bilarna. En elbil är dessutom mycket billigare att driva och mycket mer lönsam för individen. Men för samhället som helhet kvartstår en stor kostnad genom det ineffektiva systemet med vägar, köer och nedsmutsning från bildäck. 

Inte ens om vi använder våra vägar effektivare, som Teslas och andra elbilsproducenters löften om robottaxibilar utan förare skulle innebära, går ekvationen på plus. De här robotbilarna finns förresten redan i Wuhan i Kina och de är väldigt lönsamma för bilföretaget. Men inte för staden, i jämförelse med en bilfri stad. 

Det är helt enkelt stora ekonomiska intressen som förlorar på det som gynnar de flesta stadsmedborgare. Alltså stoppas det och debatten blir full av lögner, dumheter och naivitet.

När man anlagt cykelgator i Nederländerna och mätt effekten av investeringarna har det visat sig att besökarantalet i gatornas affärer ökat med 49 procent. Cyklingen blir lönsam för butikerna jämfört med bilresor. Shoppingladorna utanför city förlorar. 

Men det är inte småbutiksägare längs gator som har råd att investera i bilfria gator. Däremot har de stora köpcentren råd att snabbt bygga stora kvarter bara för handel via bilar – och kommunerna och bankerna ställer upp med miljarder för att bygga infrastrukturen.

Den revolution jag skrivit om i några sommarledare har av en del kritiserats för att vara (för) teknikoptimistiska. Jag är förvisso optimist, men när det gäller teknisk utveckling är det mer intressant varför en teknologi eller ett system som är sämre vinner över det som vore bäst för alla. 

Jag har skrivit om el, om värme, om matproduktion, om nya sätt att producera, om AI. Dessa teknologier skulle snabbt kunna rädda världen från klimatkaos och göra oss mycket rikare i vardagen, men det kommer inte att ske av sig själv.

Precis som drägligt arbetsliv, hälsovård, utbildning och trygghet skapades genom arbetarrörelsens kamp mot högerkapitalet måste nya krafter ta samma kamp för den gröna revolutionen om den ska bli tillräckligt snabb för att rädda oss.

I en avslutande ledare nästa vecka ska jag försöka sammanfatta det program vi kanske kan utgå ifrån. Kom ihåg: ingen annan kommer att rädda oss. Ingen ny teknik, ingen uppvaknad bank eller politisk lobbygrupp kommer att göra jobbet.

Allt handlar om att vi måste ta våra liv på allvar och sluta räkna som de som äger kapitlet. Det finns ingen vinst att beräkna, bara samhällsnytta.