Dagen efter partiledardebatten i söndags ”lockade” en affärssajt med följande rubrik: ”Så här kommenterar SvD:s Göran Eriksson, SVT:s Margit Silberstein, Aftonbladets Lena Mellin, Expressens KG Bergström samt DN:s Peter Wolodarski och Erik Helmerson.” Den enda som fattades var SVT:s Mats Knutsson.
Det klagas med rätta på de förutsägbara, politiska debatterna i teve. Men lika förutsägbart är kommentariatet i mainstreammedia, som hållit på att kommentera ungefär samma politiker på ungefär samma sätt i mängder av år – samma koreografi med samma tyckande redaktörer dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Hur stimulerande kan det vara för det politiska samtalet i landet? Varför saknar både teve och stormedia all politisk och medial fantasi? Och energi?
En gång i tiden gjorde public service-teve revolt mot den tidens underdåniga, politiska bevakning och skapade tittarsuccé och hunger efter politiska program, genom att införa vad som då kallades skjutjärnsjournalistik, exekverad av de tre O:na, Olivercrona, Orup och Ortmark, tre medelålders säkerligen konservativa och liberala journalister, de var i varje fall inte vänster, men de gjorde sitt jobb genom att våga något helt nytt i Sverige som gav det politiska livet en ganska underbar vitamininjektion. De var lysande pålästa och totalt renons på underdånighet. Kan någon idag tänka sig SVT göra revolt mot sin egen politiska bevakningsbedövande enformighet? Räck upp en hand! De är för upptagna av att hjärnstorma om nya flamstävlingar. Som Antonio Gramsci skrev: Förtryck genom nonsens.
Vad skulle kunna vara vår tids motsvarighet till sextiotalets uppiggande tre O:n? En svensk Jon Stewart behövs, amerikansk, knivskarp komiker som – bland de unga – är den populäraste kommentatorn av USA:s politiska scen. Vi har inte ens något Spitting Image, gummidockorna som varje vecka tar itu med politiken. Vi borde ha ett svenskt Meet the press – det finns många uppfinningsrika politiska program runtom i världen, som utrymmet inte tillåter mig beskriva. Men inte i Sverige. Parlamentet, Filip och Fredrik och Hårdvinklat tycker jag är lika tråkiga och förutsägbara som partiledardebatterna, hahaha-paket som inte vågar något på allvar, ironi och cynism är så igår.
Vad politikerna och deras kommentariat inte vill är att politikerna ska utsättas för obekväma frågor från fritänkande, ostyrbara frågeställare. Kommentatorerna vill det inte därför att publiken då skulle bli medveten om vilka frågor journalisterna inte vågar eller bryr sig om att ställa. Och politikerna vill vara trygga med det gamla, välkända kommentariatet, där alla är införstådda med vad som gäller. Det är därför det är så långtråkigt.
Jag skulle vilja se politiker bli utfrågade varje vecka fram till valet, i svensk public service-teve, av en helt ostyrbar och självständig panel, bestående av människor som förtjänat sina sporrar därför att de har civilkurage, sådana som politikerna inte på några villkor vill träffa i direktsändning. Det vore vår tids O:n.
Till exempel Lawen Mohtadi, Kajsa Grytt, Özz Nujen, Arne Ruth, Anna Odell, Soran Ismail, Kajsa Ekis Ekman, Stefan Sundström, Soraya Post, Johan Ehrenberg, Makode Linde, Maria Lindhgren, Magnus Bethnér, Dilsa Demirbag-Sten, Lars Vaste, Kent, Agneta Stark, Carl Göran Ekerwald, Haideh Daragahi, Matilda Gustavsson och så vidare i all oändlighet. Jag blir underbart uppiggad av att inse hur lång listan med civilkuragare skulle kunna bli. Om ni inte känner igen namnet på någon beror det på ledan vid dagens kändiseri; jag vet många som valt att förbli okända eller är det, som är helt underbara fritänkare och som skulle ställa frågor till dagens politiker, som skulle orsaka en eller annan jordbävning eller åtminstone ordbävning.
Nittionio procent av medborgarnas kontakt med politiken sker via media. 99%! Siffran kommer från Mona Sahlin och hon bör veta. Som Bengt Nerman skrev en gång: ”Vad vi kan konstatera är att vi, under de senaste två decennierna, har fått en instans i samhället – media – som utan demokratiskt mandat och utan demokratisk insyn fungerar som både polis, åklagare, domare och statskyrka. Och som i basen inte har ett samhälls- utan ett lönsamhetsuppdrag”. Public service har ett samhällsuppdrag, men beter sig som kommersiella medier i jakt på tittarsiffror – bara inte när det gäller politiken.
