Under nyårshelgerna såg jag Netflix-serien The Crown och det blev som att ta ännu en tidstypisk examen i – konservatism. Som tittare identifierar man sig nästan alltid oundvikligen med huvudpersonen i en berättelse, och i det här fallet med den unga drottning Elizabeth. Man håller på henne när hon kämpar mot hovets och kyrkans äldre herrar och även när hon skäller ut den sittande regeringen. Kort sagt förvandlas jag en smula till monarkist när jag följer de tio avsnitten. Själva dramaturgin i The Crown är helt enkelt extremt borgerlig. Det liknar den slags teater som Walter Benjamin, en av förra seklets mest briljanta marxister, menade bara har som syfte att skapa ”nerveffekter på enskilda”: Vi ska känna med en gestalt, men inget mer. Ingen samhällskritik, ingen främmandegörelse av det som sker, bara identifikation. Det är det slags berättande som Bertolt Brecht så radikalt bröt mot.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
The Crown är naturalism, eller till och med diskbänksrealism för den överklass som den mediala världen på något sätt vill att vi alla ska ha som ideal. Serien Downton Abbey byggde på samma princip, för även om den sociala världen några trappor ner i slottet fanns med i skildringen låg dramaturgins fokus alltid på earlen och grevinnan av Grantham och deras barn. Med lågmält väluppfostrade röster drevs serien framåt.
I första säsongen av The Crown, den enda som gjorts hittills, var också Winston Churchill en huvudperson. I några avsnitt blev det snarare en Churchill-serie av historien. Denne gamle kolonialist förvandlades med enkla medel till en surmulet charmig gammal patriark, vars mest rörande drag var hans beundran för den ärevördiga brittiska monarkin. Churchill blir enbart den av ålder vacklande hjälten från andra världskriget. Ingenting av den blodiga brutalitet han som krigsminister och minister för kolonierna visade prov på under 20-talet när han krossade uppror i Afrika och Mellanöstern kan ens anas i bilden som ges av honom. Churchill var på många sätt den gamla kolonialismens siste hjälte. Han tyckte rätt bra om Mussolini på 20-talet och ansåg att maskingevär gott kunde sättas in mot strejkande gruvarbetare. Churchill avskydde, liksom stora delar av den brittiska aristokratin, den ”judeledda” ryska revolutionen (kallad ”judebolsjevismen”).
I serien The Crown blir Churchill mest en lite olycklig landskapsmålare. Vi kan känna med honom, identifiera oss med honom, precis som vi gör med drottning Elizabeth.
Under samma helger som jag såg The Crown sände SVT också programledaren Fredrik Reinfeldts intervju med Condoleezza Rice, utrikesminister under president Bushs folkrättsvidriga Irakinvasion. Men det vägrade jag se på. Jag har dock förstått att programmet i huvudsak var ett medkännande porträtt med en före detta makthavare i ett imperium, utfört av en före detta makthavare i svensk politik. Invasionen av Irak, som sammantaget kostade mer än en halv miljon människor livet, avhandlades tydligen på 30 sekunder.
Några enstaka tv-program och serier berättar sannerligen inte allt om våra samhällen idag. Men ibland kan enstaka filmer eller tv-serier bli ett slags vägskäl i tiden – så var det med Ingmar Bergmans Fanny och Alexander 1982, som blev profetisk i sitt finborgerliga hyllande av den ”lilla världen” och den empati som vänds uppåt. Och alla dessa människor jag mött som verkligen sugits upp av The Crown berättar något viktigt – hur mottagliga så många av oss blivit för en värld där empati med makthavare blivit något naturligt. När prinsessan Margaret – drottningens lillasyster – inte tillåts gifta sig med sin älskade Peter, en ofrälse före detta adjutant vid hovet – blir vi upprörda. Ingen ilsken röst tillåts kliva fram i serien för att i alla fall muttra följande självklara: Men herregud, de hade ju kunnat gifta sig utan minsta hinder om prinsessan bara avstått sin nedärvda titel och apanaget! Hon valde helt enkelt sina privilegier före kärleken, och varför känna medlidande med det? Vi kan vara rätt säkra på att det verkligen fanns en och annan britt – åtminstone bland alla labourväljare – som kände precis så. Men att släppa fram en sådan röst hade stört empatins grundläggande riktning uppåt i serien.
Vår tid måste nog definieras som konservativ. Årtionden av nyliberalism skapade så mycket oro och otrygghet att konservatismen sedan ganska många år nu anlänt för att ge oss nya hållpunkter i en skakig värld. Den svenska konservatismen har stärkts kraftigt på senare tid med hjälp av ubåtsjakt, rysskräck och mobilisering för försvaret. Näringslivets pengar har sedan länge gjort högersmedjan Timbro till mainstream, och på DN:s kultursidor har politisk debatt reducerats till olika nyanser av liberalism.
Det svenska kungahuset intervjuades under helgerna i tv. Jag såg inte intervjuerna. Den konservativa propagandan nådde mig ändå, och med mycket större styrka, via The Crown.
