Säkert kommer Jimmie Åkesson (SD) åter att hamna i rubrikerna. Det är nästan svårt att komma ihåg att han, innan coronan försänkte allt annat i skugga, stod vid den turkiska sidan gränsen mot Grekland och delade ut flygblad på engelska till flyktingar med budskapet att det var fullt i Sverige.

SD-ledaren i Tingsryd ställde sig lydigt vid gränsen till sin kommun med samma budskap. Den bilden blev omedvetet komisk. Bakom henne gapade tomheten i den småländska avfolkningsbygden: en skog där inte en enda människa skymtade.

Åkesson har försökt befästa bilden av sig själv som en handlingskraftig man också under coronaepidemin. Ena dagen hojtar han att skolorna borde stängas. Andra dagen frågar han sig om man kan ha förtroende för en regering som litar så mycket på experter.

Men han har inte riktigt fått något riktigt genomslag. Kanske beror det på andra människor som man trodde mer sansade börjat spinna på samma tråd. Det sprids en misstro mot Anders Tegnell, statsepidemiologen, och därmed mot välgrundad kunskap. Det är samma idioti som när det gäller klimatet. Det pratas strunt om att Sverige gör för lite för att skydda oss, och man pekar med beundran på regeringar som överreagerat, pratat om ”krig” som om de inte visste vad krig är, stängt gränser och infört utegångsförbud.

När sjukdomsvågen väl runnit undan kommer Åkesson återgå till det gamla vanliga: Landets problem beror på invandrare och i synnerhet flyktingar. Alltför många kommer att tro honom.

Sverigedemokraterna klagar oavlåtligt på att integrationen går så dåligt i Sverige. Men inga bidrar mer aktivt till att fördjupa klyftorna mellan människor än SD själva. De sprider misstro och hat. De samlar på hemska brott och låtsas att alla ”utlänningar” är beredda att bryta mot lagen. Och det är ingen hejd på deras avsky för kvinnor som har sjal.

Den ekonomiska kris som pandemin utlöste men knappast skapade har avslöjat hur dåligt rustad för svårigheter en värld som legat under nyliberalismens herravälde är. Så länge högkonjunktur råder fungerar samhället någorlunda åtminstone i ett land som Sverige. Men stannar maskineriet spricker bristerna fram. Var finns respiratorerna? Ack, de sålde sjukhusdirektörerna ut för att spara på skattepengarna. Var finns medicinerna som sjukvården behöver i kris? De försvann när apoteken privatiserades.

Den nyliberala regimen är en nödvändig förutsättning för de nya nationalisternas segertåg. När samhället lämnar hela landsändar och hela befolkningsgrupper utanför är det självklart att missnöjet växer. Socialdemokraternas klamrar sig fast vid makten men tvingas söka stöd hos de extremt nyliberala partierna C och L. Annie Lööf och Nyamko Sabuni vill öka dosen medicin som redan gjort patienten sjuk.

Det är sorgligt att räddningen söks i SD:s sumpiga vatten. Deras lösning är enkel och urtida: de pekar ut en syndabock. Invandrarna! Flyktingarna!

Det har varit de fegas förklaring sedan Gamla testamentets tid och säkert längre. Några som avviker drar olycka över oss, ropar dessa fegisar. Och allt verkar så enkelt. Du och jag kan fortsätta som förr. Det är avvikaren som ska bort.

Det finns en djävulsk logik i att dessa figurer som vunnit sina framgångar på många människors berättigade oro och missnöje är i färd med att bygga ett ”konservativt block” i svensk politik. Om de lyckas skulle de foga in sin främlingsfientlighet och sin extrema kulturfientlighet i en politik som ekonomiskt sett är renodlat nyliberal.

Kombinationen är redan framgångsrik i en rad länder. Trump vann makten tack vare alla dem som med rätta kände sig misshandlade av utvecklingen. Men han gjorde ingen hemlighet av att han tänkte föra en politik som gynnade de allra rikaste i landet. Och han är inte ensam. Se bara på Indien, detta enorma land, där de nya nationalisternas parti BJP sitter vid makten och för en hatisk politik gentemot muslimerna (200 miljoner i landet) men också hälsar de fria kapitalflödena med glädje.

Över hela världen sker en kniptångsrörelse som hotar demokratin, dess friheter och möjligheter och indirekt också både den fria vetenskapen och det fria kulturen.

Många har redan sagt det och jag vill bara instämma: Coronakrisen skulle kunna vara början till en omställning av hela samhället. De norska partierna till vänster om regeringen talar alla för en sådan strategi. Den gröna omställningen skulle kunna snabbas på, och man borde arbeta för att göra arbetsförhållanden och löner mer jämlika. Kort sagt, när pandemin har släppt sitt grepp ska vi inte återgå till den människofientliga ordning som nyss rådde. Nej, något nytt, friskare och hoppfullare måste spira.

Vi måste förhindra att Åkesson och hans båda stödpartier tar makten.