Flygbolagen kollapsar. Utsläppen minskar.
Hakelius tror på allvar att det gör att den som bekymrar sig för klimatkrisen ”skvätter av tillfredsställelse”, något slags erotisk urladdning samtidigt som människor dör.
Det är en pervers inbillning att bära omkring, men fullt symtomatisk för en debattör som länge trott att den gröna rörelsen kommer att riva ner demokratin och ersätta den med tribunaler som dömer stackars suv-ägare till spöstraff.
Ingen vettig känner glädje när en pandemi drar över världen.
Naturligtvis är det så.
Och för den som är bekant med kapitalismens mekanismer blir det uppenbart att den fossila ekonomin kommer att resa sig, vildare än ett sårat lejon, i just det ögonblick som corona inte längre är ett akut hot mot våra samhällen.
Kommer politiker då att hålla emot? Gissa. De har inte lyckats hittills, mitt under en utdragen högkonjunktur och med exceptionella förutsättningar.
Coronahögern är fascinerande.
Den kan bagatellisera klimatkrisen – i direkt konflikt med vetenskap.
Den kan bli direkt panikslagen av corona – i misstro mot svenska myndigheter, att de skulle lita mer på egna glädjekalkyler än på vetenskap.
Varför är det så olika?
Det finns några förklaringar. Som att corona är chock, medan klimatkrisen mer smyger sig på, utmanar vår förmåga att minnas vad som egentligen är normalt. Medierna är avgörande. De klarar att rapportera om bränderna i Australien, men famlar när det blir längre linjer, scenarion och tröskeleffekter. De förmår inte berätta att klimatkrisen är pågående. Som att miljoner tvingas fly. Som att extremväder tar livet av folk (700 personer i Sverige under värmeböljan 2018). Corona är enklare dramatik, optimalt för engagerande livebevakning och skräckinjagande pushnotiser.
Men det där räcker inte för att analysera coronahögern.
Alice Teodorescu (M) beklagar sig i Göteborgs-Posten över att myndigheter väljer ”efterklokhet och reaktivitet”. Hon vill framställa regeringen som svag, att den saknar modet som krävs för att genomdriva ”försiktighetsåtgärder” trots att vi ännu inte vet exakt hur illa det kommer att bli.
”Den som drivs av rädsla för att göra fel, och som därför hänfaller åt handlingsförlamning, kan förvärra en situation som är i sin linda. Ambitionen att inte skapa panik, genom att aktivt spela ner riskerna, kan leda till att man hela tiden gör lite för lite, lite för sent.”
Det är ännu en sak vi behöver veta om coronahögern.
Den tvekar inte en sekund att politisera.
Därför drar nu riksdagsledamoten Hanif Bali (M) fram som en apokalypsens femte ryttare genom sociala medier.
Därför missar Teodorescu den lilla detaljen att hennes förmaning är skoningslöst exakt om den istället flyttas till Moderaternas undermåliga, passiva, riskförnekande klimatpolitik.
Men allt är inte politiskt spel.
Det finns en mer dunkel psykologi.
En djupt liggande, existentiell rädsla.
Coronahögern har stirrat ner i avgrunden.
Du kan inte köpa dig immun.
Du kan inte köpa dig frisk.
Det här har definitivt präglat den svenska högerns relation till klimatkrisen, att den har tänkt sig att den genom ekonomiska muskler kan kompensera för global upphettning. Ingen snö? Då flyger du norröver – eller till italienska alperna. Smältande hav? Du har råd att flytta. Termometern stiger mot 40 grader? Du installerar ett AC-system. Skördarna slår fel? Ditt bageri kommer fortfarande att erbjuda färskt bröd.
Det är villfarelse. Till sist skär klimatkrisen genom alla skikt. Men högerns brist på klimatpolitik bottnar alltså inte bara i marknadsfundamentalism, eller i en symbios med fossila företag, utan även i en personlig övertygelse att du kan skydda dina närmaste från alla obehagliga följder.
Corona har forcerat den mentala barriären.
Ja, du har bättre förutsättningar att jobba hemifrån.
Ja, du kan beställa hem giglevererad restaurangmat.
Ja, dina barn går på skolor som böjer sig för föräldrars utbrott.
Men dina slemhinnor är som alla andras slemhinnor.
Corona gör ingen skillnad.
Coronahögern upplever nu för första gången på mycket länge att den är sårbar, att dess sköna livsstil inte är beständig.
Om vi ser det som att vi plötsligt har chansen att få denna omöjliga grupp – planetslukare – att börja se klimatkrisen för vad den är. Hur ska vi göra?
Vissa tycker att metoden borde vara att tona ned aktivism, bli snällare, bli mindre vänster, fokusera på ”nationens försvar” och ”naturens renhet”, för att citera André Spicer, professor i organisationsteori på University of London.
”Om rebellerna (Extinction rebelliion) vill nå ut borde de använda sociala ritualer som andra grupper är bekanta med – istället för att limma fast sig på pendlartåg kunde de arrangera tepartyn på lokala festligheter”, tipsar han i The Guardian.
Tepartyn i Djursholm?
Nej, men kanske att vi noterar att de inte är helt avstängda gentemot samtidens stora trauman. Och från tidigare studier vet vi att coronahögern inte lyssnar på argument om solidaritet, att vi ska agera för allas bästa, även för kommande generationer. Den utgår från sig själv och från sin innersta krets. Den förbehåller sig rätten att orsaka ett problem som just nu främst drabbar andra.
Vi kan konstatera att det är egoism, att det är fruktansvärt sorgligt med ett sådant perspektiv.
Men det är vad vi har att förhålla oss till.
Klimatkrisen gör ingen skillnad.
Den dagen kommer.
Din familj, min familj.
Alla.
Det är öppningen.
