För facket är det helt avgörande att politiken inte vänder arbetare mot varandra. Ett samhälle där arbetare slåss mot varandra för att få grundläggande trygghet är ett samhälle där facket heller inte kan växa.
I gengäld kan inget politiskt parti som på allvar vill leda ett land göra det utan brett stöd från arbetarna. Vi är liksom alltid flest. Och flest räknas.
Problemet: vi är trötta på politiken. Och det har vi all rätt att vara. Politik idag är käbbel. För oss som inte intresserar oss för högtravande politiskt snack, inte är intresserade av att sätta oss in i komplicerade utredningsfrågor eller bara inte orkar se fler högt uppsatta politiker peka på varandra och skrika, finns väldigt lite kvar.
Egentligen är det nog politikerna i sig vi är trötta på. Egotrippade karriärklättrande politiker som framhäver sig själva och käbblar mer än att prata om hur vi ska få det bra, allihopa. De är bara så tröttsamma. Det är inte konstigt att folk drar sig till missnöjessidan av politiken.
Men det finns hopp. Det går ett spöke runt världen. I USA, kapitalismens och den slappa demokratins högborg, samlas arbetarna. I England håller det parti, som påstår sig prata för arbetarna men för länge sedan glömt vilka de är, på att vända tillbaka.
”När vi står tillsammans vinner vi alltid. När kvinnor och män står tillsammans för rättvisa vinner vi. När svarta, vita och latinamerikaner står tillsammans för rättvisa vinner vi.”
Orden är Bernie Sanders. Han är något av en sensation i USA, där han kampanjar för att bli demokraternas presidentkandidat. Han pratar om att enas. Avfärdar medier som är ute efter käbbel. Han vill prata om att alla barn ska ha rätt till likvärdig skola oavsett vad deras föräldrar tjänar. Han pratar om arbetarna. Om att minimilönerna måste höjas. Om ett samhälle som amerikanska arbetare bara kan drömma om i dagsläget.
”Vi kan vinna tillbaka folks förtroende om vi enar folk. Det är vårt budskap.”
Orden är Jeremy Corbyns. Han gör anspråk på att bli Labours partiledare i England. Corbyn brinner för fackföreningsrörelsen. Han tog fighten mot fackhataren Margaret Thatcher när hon ville sätta in de sista dödsstötarna mot Englands fackföreningar. Han uppmanar sina följare att aldrig sluta enas, oavsett hur det går för honom. Det är när vi enas vi kan förändra samhället, är budskapet.
Det handlar inte om honom, egentligen, alls. Det handlar om ”oss”.
Både Sanders och Corbyn har brett stöd. Bakom sig har de imponerande långa listor av fackliga organisationer. Och det är inte bara fackens ledningar som hejar på. Alla möten är fullsatta. Gräsrötterna fyller dem. På dagordningen står ingen annans politik. Ingen smutskastning. Inget käbbel. Från talarstolarna hörs framtiden. Faktisk politik, som arbetarna behöver.
Kommer det vara enkelt? Nej. Men budskapen är det. Enade kan vi aldrig besegras. Det har tänt en gnista. Ett annat samhälle är möjligt. Det gäller bara att enas.
Det vet politikern Sanders i USA. Det vet politikern Corbyn i England.
Det vet fackföreningsledaren Thorwaldsson i Sverige. Frågan är nu bara om det finns något politiskt parti, någon politiker, här, som också vet det och fattar att det inte handlar om dem.
Det handlar om något större. Det handlar om framtiden. Om oss. Enade. Eller förlorade.
