Sommaren 2015 lovade Margot Wallström (S) och Alice Bah Kuhnke (MP) att Sverige skulle få en oberoende institution för mänskliga rättigheter. Skeptiker har önskat att uppdraget ska skötas av befintliga organ som diskrimineringsombudsmannen, justitieombudsmannen eller barnombudsmannen, men regeringen har velat följa de principer som satts upp av FN.

Det tog lite tid att nå så långt som till att en utredning tillsattes.
”Det största problemet har nog varit den svenska självgodheten och bristen på insikt hos våra politiker om att en MR-institution behövs” säger Elisabeth Abiri, före detta ordförande i delegationen för mänskliga rättigheter.

Hon är citerad i Anne Johanssons bok ”Hemliga kliniken”. Den kommer nu ut som en jubileumsskrift över Rosengrenskas 20 år långa arbete med vård för papperslösa, men är lika mycket en överblick över asylmottagandet i Sverige och hur skärpning av lagar följts av ett motstånd och organisation på olika håll. En berättelse om hur kristna och vänsteraktivister enas i samarbete, hur professionella och civilsamhälle mött upp behov när samhället annars inte gjort det. På många sätt är det en smickrande bild av den medmänsklighet som inte minst Göteborg uppbådat. Ibland tvingats uppbåda. Förklaringen till att det verkade finnas färre apatiska barn i Göteborg än på andra platser tros vara att barnpsykiatrin i stadens nordöstra delar klarade att hejda förloppet när det var i ett tidigt stadium och att det fanns ett mer utvecklat samarbete mellan andra instanser – detta som en följd av Backabrandskatastrofen.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Och ID-kontrollerna genom Reva blev förhållandevis få i Göteborg eftersom polisen här prioriterade annat.

För oss som knappt var myndiga 1988 är boken en historielektion. För oss alla är det en påminnelse om att 2015 inte var den första brytpunkten, startskotten för att vikta invandringstal mot rättigheter ljöd för länge sedan.

Anne Johansson ger ansikten åt dem som levt i skräck med neddragna gardiner, åt läkare och volontärer. Det finns hopp i motstånd. Kanske kan detta retrospektiv som innefattar såväl den anonyma sjuksköterskan Ann-Marie som idag välkända namn verka stöttande för andra.

För 20 år sedan kom många av dem som saknade de fyra sista siffrorna i personnumret från före detta Jugoslavien, Albanien, Somalia och Eritrea. Ständigt kommer nya grupper som hamnar i kläm när opinionen svänger. Idag fastnar inte minst den stora gruppen ensamkommande unga mellan systemen och drabbas av Migrationsverkets inte sällan godtyckliga och slarviga avslagsbeslut, samt de kritiserade ådersbestämningarna. Om man släpper de politiska beslutskedjorna och blickar bakåt på civilsamhällets aktivism finns en gnutta hopp att finna för de yngre organisationer som är aktiva i dag, såsom Agape, Vi står inte ut, med flera. Om man står ut kan det faktiskt gå. Svenskfödda tillsammans med volontärer från Iran, Somalia, före detta Jugoslavien och andra håll slöt hos Rosengrenska samman för att ta hand om de som annars nekades hjälp. Och även om det tog lång tid så vann de en delseger. Begreppet ”vård som inte kan anstå” är visserligen inte oproblematiskt, men det var alls inte aktuellt 1988. Civilsamhället gick i bräschen och även om det medförde många timmars tungt slit så betalade det sig i medmänskliga framgångar.
Detta är en historieskrivning som smickrar ideella krafters uppfinningsrikedom, envishet och sega styrka. Det är inte en bok som är smickrande för Sverige.

Den sista oktober ska utredningen om en MR-institution presenteras. Utredaren är Lise Bergh, ordförande för Rädda barnen, tidigare generalsekreterare för Amnesty International, statssekreterare och ställföreträdande jämställdhetsombudsman. Hon har uttalat sig om att hennes uppdrag innefattar samarbete med de civila samhället ”som i dag är de som granskar staten” och att de ska ges en framträdande roll.

Mänskliga rättigheter låter så fint. Svårt att vara emot. Men under samma tid som beslut fattades om att göra FN:s barnkonvention till svensk lag gjorde Sverigedemokraterna utspel om en svensk angiverilag och Moderaterna ville begränsa rätten till vård för papperslösa vuxna – en inriktning som knappast underlättar för de papperslösa banen och som mötte skarp kritik från vårdförbund.

Idag uppskattas antalet papperslösa i Sverige till ungefär 50 000 personer. Samhället förlitar sig fortfarande på att civilsamhället sopar upp dem vars rättigheter annars inte tas tillvara. Om inte annat i väntan på att Migrationsverket kan sköta sin verksamhet på ett rättssäkert och adekvat sätt så kan vi bara hoppas att Lise Berghs utredning möts av positiva besked för framtiden.