Ledare: Cirkus – en affärsmodell som bygger på att stressa djur

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Cirkus Maximum som besökte Lindesberg i april lider av samma åkomma som andra verksamheter med liknande syften gör. Den är vinstdrivande så den överlever på att omsättningen är god. Grovt sett innebär detta att arbetare som jobbar i verksamheten i utbyte mot lön säljer sitt arbete till ägarna. Som sedan behåller vinsten.

Cirkusar har dock en speciell omständighet som är värd att se till. Det handlar om de djur som används inom ramarna för verksamheten. Djur är inte människor men de är förnimmande varelser. De förmår helt enkelt att känna saker. 

Djur som används på cirkus har i regel utvecklade nervsystem så de känner av smärta och njutning, de ser, hör och reagerar. Av denna anledning är cirkus från en djuretisk synpunkt tvivelaktigt. I viss mån är de icke-mänskliga arbetare för ägaren även om de inte omfattas av något kollektivavtal. 

Du behöver inte vara vegan för att kritiskt granska frågan. Faktum är att samhället redan sätter upp regler gällande djurs välmående. Åtskillnad görs ofta mellan domesticerade och icke-domesticerade djur. Ett lejon kan antas kräva mer än en häst. Genom uppfödning har vi anpassat hästar på ett sätt som vi inte har gjort med lejon, men så sent som 2011 lämnade utredare in ett betänkande till regeringen där ett bättre djurskydd betonades (SOU 2011:75).

Cirkusdjur påverkas på ett liknande sätt som de djur som hanteras på industriell skala. Det vill säga att trånga utrymmen, transporter och andra störande moment är att förvänta sig. De reagerar snarlikt människor i dessa situationer även om dessa förhållanden i lagstiftning och förordning anses vara îkosherî.

Utöver att enskilt ta ställning så kan en ifrågasätta varför en demokratiskt styrd kommun upplåter mark till cirkusar. Spektaklet äger rum på en specifik plats men stadens offentliga utrymmen upplåts även för påverkan i form av reklam och information. Så det hela sanktioneras i stor grad av kommunen, även om de ansvariga likt andra kan tänkas reagera empatiskt på djur i knipa. Affärsmodellen bygger i betydande utsträckning på att utsätta djuren för stress. En annan måttstock används tydligen när det besvärliga är organiserat.

Därför kan en ställa sig frågande till varför kommunen år efter år hamnar i slutsatsen att cirkus är något att stötta. Underhållning som bygger på dessa principer kan i bästa fall bara ses som cynisk. I klarspråk kan det konstateras att djuren helt onödigt utsätts för att fylla syften som egentligen bara tjänar de människor som utnyttjar dem. 

I denna kedja ingår själva cirkusverksamheten men även det offentliga och de personer som i egenskap av besökare försäkrar verksamhetens fortlevnad. Vissa synder kan man leva med. Att pina andra liv — stort som smått — för nöje kan inte anses vara en av dem.