BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vi skottar lite mer varsamt nuförtiden, svågern och jag. Det är ju heller inte lika bråttom, vi har inte längre några kor att försörja. I början kändes det litet konstigt att sälja hö men nu har höpriserna skjutit i höjden och ministrar talar om hur vi alla måste hjälpa till att få tillräckligt med mat för kreaturen. Tänk bara hur det skulle vara om Sverige var självförsörjande på mat…
Den gamla värmlandsgården där min fru är född är som gjord för den cirkulära ekonomin – detta modeord som missbrukas rätt ofta även om grundtankarna är goda. Vi måste bort från slit och släng, vi skall undvika att producera sådant som inte kan användas mer än en gång och saker som är svåra att återanvända eller bryta ner. Vi måste helt enkelt leva litet mer som man brukade göra på denna gård. Jag minns när kommunen införde att alla skulle ha sopkärl. Sopkärlet ställdes hit – men den var ju i stort sett alltid tom för det fanns ju inget att slänga.
Allt kan dock inte fortsätta i gamla hjulspår. Eftersom vi ändrat på klimatet måste vi också anpassa oss efter nya tider. På ett skyddat och bördigt skogsskifte har vi nu anlagt en ny skog som både innebär en anpassning till ett nytt varmare klimat och samtidigt försöker motverka den förändringen. Både ”adaptation” och ”mitigation”, för att använda lite fackspråk – och dessutom bra för den biologiska mångfalden. Så har vi också fått EU-bidrag till detta äventyr – lustigt nog för att hålla djuren ute medan vi skyddar den biologiska mångfalden. Låt mig ta det från början.
Det är någon hektar som min svåger gett mina söner. Unga män bör ha lite egen skog att sköta om. Här i Värmland växer mest gran, tall och björk men med varmare klimat kommer ju nya arter att trivas. Vi är till exempel på gränsen till ekens utbredningsområde – det finns en gammal ek i byns gamla grustag men med en ytterligare grads värme och mindre snö skulle den kanske stortrivas. Vi har bestämt oss för att satsa på ek, lind, lönn, fågelbär och glasbjörk. En dag om 50 år kanske det blir ett litet paradis med andra arter. Kanske kommer de att ha trivts bra och vuxit fint. Kanske finns det efterfrågan på sådant virke. Kanske det i framtiden inte går lika bra för barrträden. Ja, barrträd har vi ju dessutom på många andra skogsskiften – det är ju bra att sprida riskerna lite.
Om vi har rätt och dessa lövträd kommer klara sig bättre än barrträden de närmaste 50 åren och om vi är först med att inse detta så har vi varit smarta och anpassat oss i rätt tid. Därför är detta ett exempel på det vi kallar ”climate adaptation”. Vi som inser att klimatförändringarna är delvis oundvikliga menar att vi bör uppmuntra till anpassning för att minska risken för framtida skador.
I vissa samhällen kan anpassning betyda att man inte bygger vid vattnet (som kommer att stiga), att man stormsäkrar hus eller bygger dem på styltor. Det är ofta svårt med anpassning för det är ganska diffust och många tycker det är viktigare att engagera sig i att förhindra klimatförändringar (”climate mitigation”). Det kan ligga något i det, men om inte vi pratar om adaptation – anpassning – hur trovärdiga framstår vi då? Vi som vet hur stora klimatförändringar som kommer behöver verkligen fundera på hur man bäst förbereder sig och anpassar sig.
Lövträden är alltså bra anpassning om det visar sig att de kommer klara det framtida klimatet bättre än barrskogen vi har nu. Samtidigt visar det sig också att man kan räkna våra lövträd även som ”mitigation” – de minskar klimatförändringar åtminstone på våra breddgrader. Detta beror på att lövträden fäller sina löv på vintern och då blir marken huvudsakligen bar. Bar mark som ofta är täckt av snö blir ljusare och reflekterar mer solljus än vad mörka barrträd gör. Lövträden medför alltså högre ”albedo” (markens ljushet eller förmåga att reflektera ljus) och bidrar ”svalkande” – alltså minskar uppvärmningen.
Eftersom den vanliga vegetationen hos oss är barrskog så ökar dessutom den biologiska mångfalden av ett litet inslag med lövträd. Ironiskt nog måste man dock skydda denna biologiska mångfald mot älgar och rådjur eftersom de älskar att mumsa på lövträd. Det blev drygt arbete att sätta upp ett stängsel som är så högt (tre meter) att inte älgar tar sig in. För dessa kostnader har vi dock fått bidrag från EU.
