För 50 år sedan kuppade militären makten genom att använda vapnen mot sin egen befolkning. Den socialistiske ledaren hann bara sitta i tre år på sin post när hans liv avslutades på ett brutalt sätt. Militären omringade och flygbombade presidentpalatsen där Allende befann sig. Presidenten såg ingen annan utväg än att ta sitt liv. Han höll ett sista tal som sändes i radio och sedan sköt sig själv.
Militärjuntan som leddes av Augusto Pinochet, en överbefälhavare som Allende utsett en månad tidigare, förrådde sin president. Hans diktaturstyre varade i 17 år. Utrensningen av oliktänkande, vänster, arbetare, fackföreningar, kulturutövare började omgående. Över 3 000 vänsteranhängare har mördats eller försvunnit. Nästan 40 000 människor torterades och fängslades.
Högern i landet såg rött när Allende ville införa sitt ekonomiska program. Ojämlikheten i landet var enorm, medan några ägde mycket och levde gott tvingades andra leva under enorm fattigdom. Gemene man tyckte det var orättvist att nästan alla vinster från landets naturtillgångar gick till utländska och amerikanska multinationella bolag.
Allende ville omfördela den ekonomiska makten och pressen på honom var stor, många hade väntat länge och längtat efter reformer. På agendan stod radikala jordreformer, 120 000 bostäder och gratis sjukvård men också förstatligande av banker och industrier.
USA såg det som ett hot mot sina ekonomiska intressen och var oroliga att Chiles exempel skulle sprida sig till resten av Latinamerika. Därför pumpade USA pengar in i militärjuntan och gav sitt fulla stöd för angrepp mot den demokratiskt valda regeringen.
Pinochets regering var motsatsen till Allendes. Istället för demokrati blev det diktatur, istället för social rättvisa blev det privatiseringar, Chile blev ett av världens mest ojämlika länder.
I en bandupptagning från Vita huset hörs president Richard Nixon säga att ”om vi inte visar oss farliga att angripa urholkas stadigt vår ställning i världen”. Just den meningen sammanfattar USA:s utrikespolitik. I år är det också 20 år sedan USA anföll Irak på falska grunder.
Utåt hette det att Iraks dåvarande diktator Saddam Hussein satt på massförstörelsevapen och gav stöd åt al-Qaida som i sin tur hade hotat USA. Men det fanns inga belägg för det.
Att Saddam Hussein avsattes är det nog få som sörjer men USA hade fram till Gulfkriget gett honom sitt fulla stöd i och med att han bejakade deras intressen. Men när diktatorn började bli oberäknelig vara han inte längre USA:s ”man” och först då ville Vita huset bli av med honom.
Även om de politiska bakgrunderna är olika i Irak och Chile finns det många likheter. USA:s inblandning har förvärrat utvecklingen i båda länderna och i både fallen har man hellre stöttat en diktator som värnar deras ekonomiska intressen än andra demokratiska krafter.
Men det finns också många andra positiva likheter som stavas Sverige. För både Chile och Irak har Sverige varit en trygg hamn för politiska flyktingar. I Chiles fall mycket tack vare den dåvarande ambassadören Harald Edelstam som lyckades gömma flyktingar på ambassaden och ge dem asyl. Men också alla journalister som följde händelseutvecklingen i Chile på nära håll som exempelvis utrikeskorrespondenten Jan Sandquist som befann sig mitt i händelsernas centrum. Och SVT:s fotograf Leonardo Henrichsen förstås, han sköts ihjäl medan han filmade. Hans bilder spred sig över hela världen som visade att militären inte ens tvekade att skjuta mot journalister.