Vid ett besök i Malaysia i början av 1990-talet träffade jag tillsammans med några riksdagskollegor den tidigare presidenten i landets högsta domstol. Han hade avgått från sin post i protest mot premiärminister Mahatirs bristande respekt för mänskliga rättigheter. Enligt en skröna som gick som en löpeld genom landet hade Mahatir blivit intagen på universtitetssjukhuset i Kuala Lumpur för en bypassoperation. Läkarna konstaterade emellertid snabbt att han saknade hjärta, varpå bröstkorgen syddes igen.
Historien kan med sin symboliska hjärtlöshet appliceras på både dagens svenska kristdemokrater och moderater. KD:s grundare, pingstkyrkopastorn Lewi Pethrus, uppmanade sina församlingar att bjuda hem de hemlösa. Nu manar hans arvtagare till att inte ge till fattiga tiggare.
I söndagskyrkan omhuldas ”dessa de mycket fattiga, dem gör det mej ont att se”. På måndagen finns det inte plats för dem i härbärget. Då korkas champagnen upp för att fira att man brutit ett ingånget avtal, decemberöverenskommelsen. Ebba Busch Thors stämmotal rymde så många extrema tankar att hon nästan lät som ett eko av Jimmie Åkesson.
Även moderaternas retorik börjar likna SD:s. På partiets riksstämma röstar man under rungande applåder för att införa tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande och att ge kommunerna möjlighet att förbjuda tiggeri på specifika platser. Sverige är en humanitär stormakt, sa Fredrik Reinfeldt som ville att vi skulle öppna våra hjärtan för människor som flyr undan krig och förtryck. Nu målar Moderaterna upp en konflikt mellan invandring och välfärd. Man talar om gökungen som tränger ut allt annat ur boet. Moderaterna säger sig vilja värna välfärdsbygget. Men i praktiken har man ägnat åtta år åt att minska boytan och knäcka äggen. Jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, slopad fastighetsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, Rut – allt har saluförts som jobbreformer. I själva verket har de dränerat statskassan. Det handlar om ett skattebortfall på 150 miljarder. Lägg därtill vinstläckaget i välfärden, alltifrån vårdbolag som gör sig rika på den rådande flyktingsituationen till skrupelfria individer som för över skattemedel som rätteligen borde använts i den svenska välfärdens skola, vård och omsorg, till skatteparadis på Jersey och Brittiska Jungfruöarna. Här finns de verkligt farliga flyktingarna – skatteflyktingarna.
Bit för bit har välfärdsbygget överlåtits åt klippare. 2007 beräknas skattebortfallet på grund av transaktioner med skatteparadis ha uppgått till 46 miljarder och det totala skattefusket till 133 miljarder kronor, lågt räknat enligt Skatteverket. Enbart de moderata skattesänkningarna på 150 miljarder är nästan fyra gånger mer än de 40 miljarder som läggs på migration, integration och nyanländas etablering i den senaste statsbudgeten. I sin nya bok Gömda rikedomar beräknar den franske ekonomen Gabriel Zucman att närmare 6 000 miljarder euro finns undanstoppade i skatteparadis. Det är en siffra värd att djupt fundera över, inte minst för alla dem som oroas över kostnaderna för de asylsökande som flyr bomber och granateldar i Syrien eller fängelsehålorna i Eritrea.
Vi behöver inte välja mellan asylrätten och välfärden. Det är skatteflykten som hotar vår välfärd, inte solidariteten med de mest utsatta. ”Ingenting är för sent”, säger Henning Mankell i sitt tv-testamente. ”Det går att återerövra tanken på solidaritet.”
