En bit in i sommaren nås jag inte längre av så mycket politik. Jag hörde egentligen bara ekon av partiledarnas Almedalstal - de senaste åren har jag heller inte åkt till Gotland. Det är halvtidsvila i svensk politik. 

Men från och med i höst måste det politiska landskapet börja klarna på centrala punkter. Så mycket vet jag att nästa val blir jämnt. Och även om Tidöpartierna får stryk kan det bli svårt att bilda regering för de rödgröna. 

Det stora hindret är Centerpartiet. Om detta parti skulle få ett avgörande inflytande över en rödgrön regeringspolitik efter nästa val är det antagligen en lång ökenvandring som åter väntar alla progressiva krafter i det här landet. Nej, felet ligger inte hos Muharrem Demirok. 

Jag tycker på sätt och vis att det är konstigt att han inte blivit det minsta populär bland folk. Han är vänlig, lika bestämd i sin kritik av högerpopulisterna som Annie Lööf var och ofta bra i debatter.  

Men jag tror ju att det enda som på allvar kan vända svensk politik till något bättre är att socialdemokratin, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, formulerar ett omfattande reformprogram – ja, ett efterkrigsprogram för att renovera allt det som förfallit under en lång rad år av doktrinär marknadsliberalism.

Där är övergivandet av nittiotalets finanspolitiska ramverk helt avgörande - annars finns inte pengar för nödvändiga samhällsinvesteringar. I nuläget är Vänsterpartiet och Miljöpartiet med på den idén. Socialdemokratin är det ännu inte, men kan möjligen övertalas till det. 

Problemet är Centerpartiet. Detta parti förblir orubbligt nyliberalt i sin grundhållning. De vill sänka skatterna och de vill framförallt med all kraft hålla fast vid det finanspolitiska ramverket. Och de vill i stort sett bevara det nuvarande friskolesystemet. Skulle centern få ett avgörande inflytande över en rödgrön regeringsbildning kan vi vara säkra på ingen nödvändig reformverksamhet överhuvudtaget kan komma igång.

När man går in på Centerns hemsida och ser vad de har för politik på de avgörande ekonomisk-politiska områdena, då lyser Martin Ådahls ansikte emot en. Mannen är mer än de flesta näringslivets politiska gren. 

Centern är förstås föredömligt när det gäller kritiken av SD och vägrar att samarbeta med Åkesson. Samtidigt riskerar Centern att bli bromsklossen för det omvända systemskifte som behövs för att, som Magdalena Andersson allt oftare säger, flytta fram samhällets positioner. Eller bromskloss – det är mer frågan om en mycket liten tuva, knappt högre än fyraprocentsspärren, som kan stjälpa varje ansats till ett rödgrönt, mobiliserande reformprogram. 

Så vad göra? Jag tror att mycket av framtiden hänger på att de tre rödgröna partierna klarar att skaffa sig en egen majoritet i riksdagen efter nästa val och slippa Centern. Skulle Centern vara med och diktera regeringspolitiken innebär det tyvärr att svensk politik blir fast i gamla hjulspår.

Finns det några utsikter till att Centern överger sina hårdaste nyliberala idéer? Nej, så ser det inte alls ut för närvarande. Partiledaren Demirok har inte gett minsta antydan till att anamma en mer socialliberal och offensiv investeringspolitik. Partiets ekonomisk-politiske talesman Martin Ådahl styr honom och man kan säga att Timbro fortfarande kidnappar partiet utan att ange någon lösensumma. 

Tyvärr är känslan den att socialdemokratins ledning hela tiden hellre vill synas med Centern än Vänsterpartiet. Men jag tror att det är helt nödvändigt att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet försöker hitta fler gemensamma projekt, idéer och satsningar: Mobiliserande förslag om arbetstidsförkortning, investeringar i infrastruktur, klimat och välfärd. Nyliberalismen, också i Centerns skepnad, kan nog bara besegras med progressiva förslag - förslag som kräver att det finanspolitiska ramverket byts ut. 

Januariavtalet var en mardröm, men svår att undvika. Det innebar att ett litet, litet Centerparti kunde bestämma hela färdriktningen för samhället – eller snarare: Att det blev stillastående.