Arrangören Hadi Damien handfängslades och togs in av polisen till arresten och tvingades stanna där över natten för att förhöras av säkerhetstjänsten. Han ställdes inför ett ultimatum: antingen skriva under ett papper där han försäkrar att all aktivitet under veckan stoppas eller vägra – men då åtalas för brott mot anständigt uppförande. Damien fick rådet av sitt juridiska ombud att det bästa alternativet var att skriva under.

Många blev ledsna, arga, besvikna men också rädda. På sociala medier uppmanade aktivister varandra att vara försiktiga. Inte minst för civilklädda poliser som skulle bevaka att ingen trotsade förbudet.

Ingen vet varför Pride egentligen stoppades. Den officiella förklaringen är att en flyer på arabiska ska ha väckt uppseende och hamnat hos polisen. Enligt arrangörerna var det en förfalskad flyer i syfte att skada festivalen.

Polisen hade kunnat stoppa det eventuella eventet som ansågs opassande i stället för att blåsa av hela veckan. Förra året gjorde man just det, man hindrade några programpunkter men det här beslutet att avbryta helt och hållet är hårt och en markering av ett annat slag.

Damien har i olika tidningar sagt att han inte vill spekulera i vem som kan ligga bakom sabotaget eller varför förbudet kommer nu, i stället vill han blicka framåt.

Libanon är ett relativt öppet land, inte minst om man jämför med många andra länder i regionen. Enligt artikel 534 i landets brottsbalk är ”onaturliga” sexuella handlingar förbjudna och kan straffas med ett års fängelse. Men vad som är ”mot naturen” verkar tolkas olika av olika domare. En del dömer homosexualitet, andra domare anser att homosexuella har rätt att älska vem de vill. Inte det mest rättssäkra systemet med andra ord.

En aktivist som tidningen The New Arab har talat med säger:
”Det är galet. Människor dör i krig, och av fattigdom, vi är förgiftade av våra egna sopor och vårt förorenade vatten, men det är regnbågen och flower power som chockar våra politiker.”

Det här är det andra stora bakslaget på kort tid. I valet som hölls den 6 maj var kandidaten Joumana Hadad, framburen av hbtq-communityn, nära att komma in i parlamentet. Kanske hänger det ihop.

Gayrörelsen här har blivit en politisk kraft att räkna med. Förra årets Pridevecka blev en stor succé, den uppmärksammades över hela världen och lokalt valde flera ambassader att hissa regnbågsflaggan. Och i valrörelsen fanns frågorna på dagordningen, folk gick ihop och lyfte ”sin” kandidat. Kanske har framgångarna gjort rörelsen mer laddad. Det som mobiliserar folk skrämmer makten. Möjligtvis är det här ett bakslag för de framgångar som rörelsen ändå har vunnit.

Oavsett om man stänger ner veckan eller inte är en sak säker, öppenheten är här för att stanna och människor tänker fortsätta ta strid.

”Det har varit några år nu där jag har kunnat vara öppen med vem jag är, jag behöver inte dölja det längre”, berättade den libanesiska komikern och aktivisten Lary Bou Safi till tidningen The Daily Star.

Han fortsätter:

”Varje dag är Pridevecka för mig. Jag kan uttrycka mig på det sätt jag vill varje dag om det så är online, på gatan, på det sätt som jag uppträder offentligt, och jag ska fortsätta att göra det.”