När jag gör en kalkyl i WWF:s Klimatkalkylator hamnar jag lågt, under snittet för genomsnittssvensken och något under det globala snittet. Ändå är 4-tons målet inför 2030 är omöjligt för mig att uppnå på egen hand. Oavsett hur måtten ser ut och hur man räknar utsläpp kopplade till konsumtion av varor tillverkade utomlands når jag inte längre än såhär, trots att jag avstår från flygresor, åker kollektivt och håller köttkonsumtionen låg. Jag behöver hjälp, och mitt hopp står till politikens vilja samt marknadens kreativitet.

Efter sommarens många extrema väderhändelser framstår dock inte beredskapen är inför framtiden som särskilt hög.

På delar av högerflanken, marknadens politiska gren, finns dessutom en tendens att ge upp frågan helt – man pekar hellre ut geopolitiskt bekymmersamma länder som är värre, ifrågasätter hur vi ska förstå både utsläpp och klimathotet i siffror och ogillar Miljöpartiet i största allmänhet. Det ideologiska budskapet har skiftat från ett kaxigt “satsa på dig själv!” till “Ingenting är möjligt!”. En infantil nihilism som ingenting vill och ingenting förmår. Den synen återspeglas bland annat i de politiska reaktionerna på Cementas och den svenska byggbranschens prekära situation med stundande cementbrist.

Bakgrunden är att Mark- och miljööverdomstolen inte godkänner Cementas ansökan om fortsatt och utökat tillstånd för kalkbrytning i Slite på Gotland. Merparten av det cement som används i Sverige kommer från den anläggningen, och ett stopp i utvinningen hotar i princip hela byggbranschen. Anledningen till att Mark- och miljööverdomstolen avvisar Cementas ansökan är att företagets miljökonsekvensbeskrivning är “behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande till verksamhetens inverkan på miljön.” Bristerna i Cementas utredning, och därmed möjligheterna att kunna korrigera miljöpåverkan eller ställa den mot samhällsnyttan, har på ett tidigt skede påtalats av ett flertal myndigheter såsom Naturvårdsverket, Sveriges geologiska utredningar och Länsstyrelsen på Gotland.

Ändå har man misslyckats med att säkra sin egen fortlevnad genom att slarva ansökan. Trots Cementas monopolliknande ställning, trots varningssignaler från andra myndigheter och trots decennier av kalkbrytning just på Gotland, har man inte lyckats lämna in ett fullgott underlag eller visa hur man ska ta ansvar för situationen. Istället skyller man på Miljööverdomstolen.

Som svar föreslår Centerpartiet ändringar i miljöbalken; Lars Thomson, riksdagsledamot C, menar att politiken ‘behöver ges ökade möjligheter att ingripa och göra avvägningar mellan olika samhällsintressen’ (SR 27 juli). Expressens och Aftonbladets ledarredaktioner instämmer, om än i olika grad; politiken måste gripa in för att säkra tillgången (Expressen 29 juli, Aftonbladet 29 juli).

Bortsett från det problematiska i att ett agerande från regeringen skulle åsidosätta domstolarnas frihet från politiskt ingripande, innebär det i förlängningen även att politiken ska kliva in och skydda Cementa både från sina egna tillkortakommanden, och från de marknadsrisker som en monopolställning innebär. Det är nästan som om monopolställningen innebär en friare relation till miljölagstiftningen och en trygg förvissning om att samhället tvingas att lösa ut en trots att grundproblemet, miljöpåverkan, förblir olöst.

Under de senaste decennierna har politiken överlåtit det mesta åt marknaden – klimatet, stora delar av staten och centrala samhällsfunktioner såsom posten, skolor, äldreboenden och så vidare. Politiken har överlåtit åt marknaden att både expandera samhället och slå fast gränserna för vad som är möjligt.

Frågan som infinner sig är hur marknaden och politiken fortsättningsvis tänker agera i relation till de alldeles nödvändiga klimat- och miljömål som vi gemensamt behöver uppnå. Det är nämligen vad som avgör huruvida jag kommer att stå som en ledsen, miljöförstörande idiot 2050, med mina sex ton utsläpp per år. Kanske är det dags att se sig om efter andra lösningar.