En typ av rekord som sliter sönder ett solidariskt samhälle. 

Det är först när gängvåldet nu börjat leta sig in i mer välbärgade områden som uppmärksamheten nått ett slags crescendo. Nationell kris har det varit mycket länge. 

I en kris får man se vilket virke ett lands politiker är gjorda av. När de två största partierna S och M drabbade samman i en radiodebatt om sprängningarna blev det tydligt att virket är bräckligt.

Det blev pajkastning. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) lade ut texten om alla åtgärder den tidigare regeringen inte gjort. Sådant sägs förstås inte för att lugna de som är drabbade utan för att skapa ilska mot en politisk motståndare. 

Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho (S) var på ett liknande sätt upprörd över regeringens hantering. 

Men jag tycker det är slående hur lik deras politik är och hur ineffektiv den verkar vara. Vi har sett reformer på det rättspolitiska området som saknar motsvarighet i modern tid – oavsett regering. 

Landets fängelser fylls upp, de intagna får nu dela rum. Sverige letar fängelseplatser utomlands. 

Det som måste adresseras är ett söndersegregerat samhälle. 

Men våldet upphör inte. När polisen blir mer effektiv på att få ner skjutningarna, börjar gängen spränga istället. De kriminella säger det själva. Risken är numera stor att åka dit på en skjutning. Med en sprängning löper man inte samma risk. Den kriminelle kan aptera laddningen, som detonerar först när gärningsmannen är flera hundra meter bort. 

Gängen är hela tiden ett steg före, politikerna utkämpar det gamla kriget. Det är som att politiker som Strömmer och Carvalho ständigt letar efter en borttappad pusselbit. 

Men de kommer leta efter den i all evig tid, om inte de grundläggande problemen adresseras. De kommer hoppa från skjutningar, till sprängningar, till nästa grej som gängen gör till mode. 

Det som måste adresseras är ett söndersegregerat samhälle. Där barnfattigdom fått breda ut sig på ett sätt som Sverige inte skådat sedan tidigt 1900-tal. Där rika bostadsområden vägrat ta emot flyktingar, medan allt ansvar hamnat på Sveriges fattigaste kommuner. En marknadsskola som förstärkt detta ojämlika samhälles värsta tendenser och en välfärd som dragit sig tillbaka. Där mål om full sysselsättning övergivits till förmån för en kvartalsekonomi. 

Handfallenheten inför gängkriminaliteten är svaret från det svaga samhället, utan självförtroende. Där politikerna försöker plocka billiga politiska poäng från varandra, för att de innerst inne vet att inget de gör kommer att hjälpa i längden. 

Jag tror väljarna förväntar sig att politikerna kravlar sig upp ur sandlådan. Det är tid för en långsiktig överenskommelse. En gemensam Marshallplan mot gängen och mot segregation. Den får gärna arbetas fram noggrant. Fördelen vore förstås att en sänkt konfliktnivå skulle kunna möjliggöra ett mer långsiktigt arbete, som inte ändras mellan val. 

Och ett mindre populistiskt sådant, som grundas på vad som är bra, inte vad som låter bra. 

Effektiv kriminalpolitik är i regel mycket torr och tråkig, innehåller ord som samverkan mellan myndigheter och att upptäcka riskfaktorer tidigt. 

En tumregel är att om något låter som en bra rubrik, eller ett snärtigt valbudskap, är det förmodligen helt verkningslöst i praktiken. 

Jag har haft den här texten i huvudet några dagar. Varje morgon har en ny sprängning skett. Vi ledarskribenter brukar dela in texter i ”aktuella” (kommenterar en nyhet) och texter som är ”tidlösa”. 

Frågan är om inte sprängningarna börjar bli en tidlös text. Ständigt aktuell. I en ständig kris.