Lägg till det den interna frustration som skulle svämma över. Hur i herrans namn skulle lokalpolitiker och valarbetare klara debatten på ett trovärdigt sätt…
Centerpartiets strateger är inte dummare än att de förstått hur Miljöpartiet skulle tvingas agera. De har aldrig sett med blida ögon på Miljöpartiets regeringsmedverkan.
Men det finns också andra skäl till att Miljöpartiet lämnat regeringen. Skäl som nog bygger lika mycket på sak som på känsla. Uppgörelsen med Centerpartiet om skogen – som trots språkrörens förnekande rimligen måste varit smärtsam för partiet – innebar att ökad makt för skogsägare i viss mån skulle balanseras genom att skjuta till betydande belopp för att köpa upp skyddsvärd skog.
De beloppen försvann omedelbart när regeringens budget föll. För miljöpartisterna måste det känts som om Annie Lööf (S) levererade ett hånflin på temat ni är blåsta. Det raseri som flera tunga miljöpartister gett uttryck för är därför fullt begripligt.
Miljöpartiets ledning har under sina sju år i regering administrerat åtskilliga beslut som på intet sätt är i linje med partiets politik och ideologiska ståndpunkter. Avvecklingen av värnskatten, den hårda flyktingpolitiken, avvecklingen av effektskatten på kärnkraft, värdlandsavtalet med Nato och de många nya miljarderna till militären – under ett tidigt regeringsår minskade till och med miljöskatternas andel av BNP så de var lägre än på 25 år.
Hur har man kunnat acceptera detta genom att sitta kvar i regeringen?
Anledningen, om man lyssnar på språkrörens argumentation, är att man då varit en förhandlande part. Man har varit delaktig i besluten. Förhandlat.
Den här gången ställdes man inför något helt annat: man skulle administrera något som man inte haft ett dyft med att göra och som går på tvärs mot vad man själv vill. Dessutom är det man skulle tvingas administrera framförhandlat av det parti de flesta miljöpartister verkligen avskyr: Sverigedemokraterna. Många av de aktiva miljöpartisterna skulle känna att det vore att smutsa ner sig.
Vad händer nu med relationen mellan de två regeringspartierna?
Även om många socialdemokrater är glada över att få bilda en egen regering så gäller det att inte agera på så sätt så att Miljöpartiet puttas ut ur riksdagen. Då skulle regeringsunderlaget bli än mer skraltigt efter nästa val. För Socialdemokraterna gäller det att ha så många möjliga partner som möjligt.
Vad händer nu med Miljöpartiet?
Språkrören har meddelat att man såväl vill samarbete med Magdalena Andersson (S) som vara oppositionsparti. Den balansen går säkert att upprätthålla. Den stora frågan är istället hur den nyvunna friheten ska utnyttjas. Ta några ärofyllda steg tillbaka till rötterna? Hur trovärdigt skulle det uppfattas?
De som under åren pläderat för allt det där som varit gröna ideologiska grundbultar – sänkt arbetstid, fredspolitik, medborgarlön, kritik av globaliseringens avarter – har ju inte setts med blida ögon från partiledningen utan nedsättande kallats plakatpolitiker.
Under många år har det inom partiet och dess sympatisörer funnits önskemål, eller snarare krav, på grön omstart. Visst finns läge för det. Men kan de som förknippas med regeringsåren, och som på många sätt låter och för sig som vilka andra politiker som helst, klara av det?
